Göteborgsposten – 9 februari 1865, sida 1

— Tillbaka! ropade i sin ordning Schomberg, ni kunna komma tillbaka i morgon ... Han gick fram mot kärran och ville fatta betslet på den ene af hästarne. Men samtidigt öppnades ett fönster i första våningen af detta dittills så tysta och till utseendet öfvergifna hus, och Quclus hörde gascognarens röst som ropade: Är det du, Noö? — Här är jag! svarade den röst som svarat Quclus. — Präktigt! Noö, min gosse, jag har räknat dem, de voro nio. En af dem har jag dödat, återstår således åtta. Huru många äro ni andra? — Sju, svarade Noö. — Det är fyra mer än som behöfves för att affärda dessa junkrar, svarade Henrik af Navarra. Hardouinot och jag äro sysselsatta. Befria mig från skurkarne. Han hade knappt yttrat detta förrän en blixt visade sig, i samma ögonblick hördes ett skott och hvinandet a en kula. Det var dEpernon som bemäktigat sig ett af tyskar nes gevär och gifvit eld på Henrik. — Ni är en oskicklig stackare, herr dEpernon, ro pade Henrik i gäckaude ton, och om ni ej lär er att skjuts bättre, kommer ni aldrig att förvärfva er ordeusbandet. — Det är han! det är gascognaren! tjöt Schomberg. Men Henrik hade redan tillslutit fönstret i det har sagt: — No, min vän, angrip dem och drif dem ändfram till slottet med värjorna tätt intill ryggen på dem.