Göteborgsposten – 7 februari 1865, sida 1

— Sålunda, sade Crillon, är det icke för att föra konungen på bättre vägar som ni kommit hit? — Jag svor Carl IX på hans dödsbädd att framföra detta för konungen; jag har hållit mitt löfte men utan hopp om framgång. — Jag kan vil icke tro, att ers majestät kommit till Blois för att försona sig med hertigen af Guise? — Åh! nej visst icke. — Och ej heller med hertiginnan af Montpensier? — Ha! ha! småskrattade Henrik, hon hatar mig af hela sin själ; men ni vet, chevalier, att det blott är ett enda steg från hat till kärlek. — Det är sannt, ers majestät. — Och jag skulle visserligen önska det... Men emellertid är det ej för hennes skuld jag kommit. — För hvem eller för hvad då, Sire? Konungen af Navarra sänkto ännu mera rösten. — Hör mig, chevalier, sade han. Crillon var mycket längre än konungen. Han böjde sig ned för att bättre kununa höra. — Sedan fyrtio år, återtog Henrik, ha hugenotterna, hvilkas politiske chef jag för närvarande är, samlat ansenliga summor genom att hopa mynt på mynt. — Ja, sade Crillon, jag har verkligen hört talas om en hemlighetsfull skatt som hugenotterna hälla i reserv för den händelse ett krig skulle utbryta. — Denna skatt finnes, chevalier, och är här i Blois. — Jag skulle föredraga ett säkrare ställe för den, Sire.