Göteborgsposten – 7 februari 1865, sida 1

OOAOAOQ WWW— grannar och liksom omgifna af motsatta principer. Från dessa utgå äfven de trenne ländernas konstitutioner, alla hvilande på frihetens grundval. ben under utförande varande representationsreformen i Sverige skall göra deras likhet ännu mera fullständig. Förf. undersöker nu de olikheter som förefinnas mellan svenskarne och norrmännen för att vederlägga unionsfiendernas påstående, att en absolut oförenlighet existerar mellan det demokratiska Norge och det aristokratiska Sverige. Såsom en sådan olikhet framhåller han det i Norges författning befintliga suspensiva veto och adelns upphäfvande. Det förra anser han härleda sig från de första norska regeringarnes misstroende mot den konung, som var Sveriges konung. Det senare säger han snarare finnes på papperet än i verkligheten, ty ståndsskiljnaden är i Norge starkt utpräglad. Hans teckning af norska folket är i detta fall af ett pikant intresse. Han säger: Det finnes intet land, der asständet är så förakifullt bibehållet mellan den besutna och icke besutna allmogen; der mästerskapet och skråandan äro strängare, der borgaren stoltare duar arbetaren; der man begärligare ifrar etter hofsysslor; der man är mera upptagen af omsorgen att höja sig sjelf och nedsätta sin granne; der man är mera titelsjuk, mera sinvurik i att upptäcka sådana annorstädes okända; mera uppmärksam i att dermed ständigt ersätta det hvardagliga min herre eller Åmin fru, ty qvinnorna bära sin mans titel, då de på sina kort icke kunna sätta en egen titel statsfru?; — intet land der Åfröken finner sig mera stött af att behandlas som borgareflicka, borgaredotteren som flicka af folket. Anspråkens mängd svär så mot konstitutionens bokstaf, att man ej kan taga denna bokstaf allvarligt. Man skall dessutom ännu bättre kunna veta, hvartill man skall hålla sig, då man erinrar sig, att i hvarje land armeen temligen troget återspeglar det sociala tillståndet och då man vet, att sedan 1814, oberoendets år, ingen underofficer blifvit officer. Förskräckelsen för de aristokratiska sederna i Sverige skulle således ej behöfva förhindra ett närmande å norrmännens sida. A en annan sida föreslår den hvilande reformen i Sverige den allmänna omröstningen. hvilket är helt annorlunda demokratiskt, än det val med tvenne grader, inskränkt till privilegierade valmän, som förherrskar i Norge, och den i Sverige införda omröstningen skall i Norge möta en aristokratisk känsla. Betraktar man de borgerliga institutionerna i Norge skall man ännu bättre finna, huru ogrundad fruktan är för det aristokratiska elementet i Sverige. Vi låta fört. sjelf tala: . Massan af norska folket har de fördomar och dygder, som äro egendomliga för ett jordegande och vid denna jord i sekler bundet folk. Jarlarne, bröder till de eröfrare som gifvit herrar åt Italien, Franrike, isynnerhet England, der de blifvit grefskapens earls, hafva, utmattade genom inre strider och blifna enkla jordegare, efter hand förminskats, under det deras engelska bröders enighet åt dem bevarade deras kollektiva politiska värde. Kringspridda i Norges nästan öde dalar, ha de ej kunnat hvarken feodalt organisera sig, eller förena sig, eller komma öfverens, eller senare motsätta sig de danska fogdarne; de ha så småningom afstått från andra omsorger än dem åt deras jordbruk: snart ha de saknat den utomvarande verldens undervisning och bruk, och dessa kusiner till Englands aristokrati äro nu i dag helt enkelt bönder. Men mun finner hos dessa gärdmendhela blodets stolthet; de värdigas icke förbinda sig med embetsmännen (ursprungligen af dansk extruaktion) mer än med förpaktarne eller husmännen (arbetare). De npprätthälla de gamla sedernas kamp mot de nya lagarne, för att bevara vissa aristokratiska rättighet såsom vodelsrätten (rätten att börda) och aussedelsrätten (rätten att bevara egendom med ersättning eller ränta åt de yngre barnen), eller tillochmed, såsom fallet varit ända till helt nyligen, döttrarnes particla uteslutande från ars. Allt detta har sina inalogier i Sverige, och de genom de norska städernas byråkratiska element skrifna lagarne, i strid mot let verkliga folkets seder, tillåta oss ej tro på påtåendet, att det finnes oförenlighet mellan norrmän och svenskar. Förf. tillskrifver dock det byråkratiska ;lementet i Norge de flesta tidsenliga reformer, som der genomförts. Han anser vidare de trenne rikenas förattningar förete någonting provisoriskt, hvaröre det nu skulle vara rätt tid för de skan————— LL