Göteborgsposten – 7 februari 1865, sida 1

försvarsallians mellan barnen af samma fäder. Racehatet, krigen om hertigdömena, Preussens naturliga ärelystnad, den särskiljda utvecklingen under tio sekler, allt detta är ej någon onhetsväg. För att, säga de, ställa de germaniska folken mot panslaverna, bör man bilda en allians mellan Preussen, Österrike, Tyskland . . . Liksom om Preussen icke vore redo att äfven göra allians med panslavismen, för att se den tyska delen af Österrike återvända till det i dess händer centraliserade Tyskland. Liksom om detta icke brutit med skyddsoch alliansfördragen, tillsdess de, mötande samma ryska fördrag, sammangjutas till delningstördrag! En sådan allians är mycket önsklig, men med vilkor att man lägger tillräckligt band på sin allierade, för att vänja honom af med vanan att uppsluka sina grannar, vore de ock af den renaste germaniska race såsom Sachsarne. Det är icke med Tyskland och i namn af en ofruktbar och barnslig lärdom, som man bör ingå allians, utan med hela civilisationen och för välfärden. Lärdomen blir blott löjlig inför stridens nödvändighet, och Filip skrattade åt retorerna. Sist kommer förf. till den ståndpunkt, som vill fullständig fnsion. Denna omfattas af honom med värme och förkärlek. Läsaren kan bäst af hans egna ord döma om denna ståndpunkts framtid: Endast de uppfatta målet, endast de äro praktiska, hvilka önska att se de trenne skandinaviska rikena förenade till en enda stat under en enda konung. Endast der finnes i sjelfva verket den koncentrering af principer, diplomati, verksamhet, som skulle tillåta Skandinavien att spela en roll för sig och ej lefva och dö genom olycksbringande främmande skydd, såsom Polen, Italien och Turkiet. Men allt arbete, isynnerhet allt koncentreringsarbete, behöfver ledas, Det synes troligt, att ledningen af det skandinaviska arbetet bör tillhöra Sverige. Sverige är den af de trenne stater, som njuter den största aktningen, som är mest befolkad, som bar största erfarenheten i de europeiska angelägenheterna, den vackraste forntid, den största verkliga styrkan. Det har dessutom framför Danmark fördelen af ett mera bestämdt geografiskt läge. Det har öfver Norge mannens hela öfverlägsenhet öfver barnet. Det har en ung och kraftig dynasti, redan ryktbar i kriget och aktad i det europeiska rådet, och redan populär. Slutligen tyckes ett sista afseende angifva, att Sverige bör leda den skandinaviska rörelsen. Sverige eger nemligen den blifvande statens hufvudstad och om det icke egde den, skulle det åtminstone ega den terräng, på hvilken den borde skapas, central i afseende på de trenne staterna, vestlig i hänsyn till Europa — Göteborg. Der borde det skandinaviska parlamentet samlas, inom håll för de trenne staterna och för Vestern. Efter att sålunda ha redogjort för de vanligaste olika uppfattningarne af de skandinaviska sträfvandenas medel och mål, af hvilka förf. vida föredrager den fullständiga fusionen, öfvergår han till betraktandet af möjligheten och gagnet af ett starkt Skandinaviens upprättande, för hvilket de i sig innefatta tillräckliga elementer. Han indelar denna undersökning i tvenno afdelningar. Den första: Den skandinaviska statens upprättande ur de brenne nuvarande staternas inre synpunkt. Såväl Sverige som Norge ega en sjeltständig allmoge, som deltager i ledningen af statens angelägenheter. Detta karaktersdrag är mindre framträdande i Danmark, der det tyska inflytandet varit för starkt och nedtryckt allmogen. De trenne folkens religion är densamma, i Danmark mera tolerant. Den skandinaviska unionen, som måste grunda sig på liberala principer, skulle af den nuvarande danska lagstiftningen i detta fall låna dess liberala anda. I allt hvad som angår borgerlig och politisk frihet ega de trenne rikena redan en mycket närbeslägtad lagstiftning. Garanti för ättvisan, den individuela friheten, tryckoch församlingsfriheten, de nationala representationernas okränkbarhet, de deputerades motionsrätt, ministeransvarigheten, kommunernas sjelfstyrelse, allt detta är principer, som alla förvärfvat sig och hvilka så mycket mera närma de trenne rikena till hvarandra, som de äro