Göteborgsposten – 7 februari 1865, sida 1

amiraliteter, hvilka läte den ena armen marschera men den andra göra halt; hvilka af beräkning eller girighet läte den tredje tillintetgöras? Enheten i diplomati påbjuder således enhet i arms och flotta; ty ingen regering, ingen sjelfständighet är möjlig, om, under det konungen läte svenska armsen rycka nt danska riksdagen vägrade att uppställa sin och norska storthinget förklarade sig icke vilja känna detta verktyg för tyranni. Nå, hvilken konung skulle vara nog efterlåten att gå in på att, då han i sina hände hade en enda diplomati, genom hvilken han hålles au courant med intressena i deras helhet, en enda arme såsom medel att skydda, utveckla, betrygga sina folks framtid; — hvilken konung, säga vi, skulle vara nog efterläten att gå in på att öfverlemna sina staters ära och intresse åt provinciel egenkärlek, lika okunnig i de allmänna angelägenheterna som mån om sina små affärer? Då de trenne staternas lagar öfverensstämma i afseende på suveräniteten, diplomatien, armåen, flottan, måste de äfven göra det i hänsyn till finanserna; då de äro likformiga i afseende på beskattningen, måste de äfven vara det i hänsyn till den ekonomiska lagstiftningen och likformigheten skall som oundviklig följd efter hand absorbera hvar och en af staternas källor och lifsfunktioner. På grund af detta i vissa dessa delar fullkomligt riktiga räsonnemang kommer förf. till det slut omdöme: Kronornas förening och institutionernas åtskilnad är således en chimöre. Förf. kommer nu till betraktande af den andra ståndpunkten: TVuIlunionen. Han finner en tullförening vara både af naturen påbjuden och en välgerning mellan ett hufvudsakligen åkerbrukande land som Danmark, ett land, som Norge, hvilket ej förser konsumtionsbehofven och hvars verksamhet hufvudsakligen egnas åt skogshandteringen, fisket och sjöfarten — och slutligen ett bergverksoch industriland som Sverige. Ett närmande har hittills strandat mot Norges misstro och dess fruktan för att icke synas vara tillräckligt åtskildt än från Sverige och än från Danmark. Nu — anmärker Heyer riktigt — äro hansestäderna de förnämsta nederlagsplatser, der Sverige och Norge förse sig med sina behof: Libeck Sverige, Hamburg Norge. Den kommersiela strömmen går således omkring Danmark, till skada för de trenne rikena, eftersom den beröfvar Danmark transiton och gör de båda andra länderna i såväl handelssom bankangelägenheter beroende af de tvenne fria städerna. Handelsunionen skulle snabbt draga danska jernvägen till yttersta ändan af Jutland midtemot Göteborg och af denna svenska hamn göra Sveriges emporium, på samma gång som Friderikshavn, vid Jutlands norra udde, skulle bli centralpunkten för en halseirkel bildad af de norska hamnarno vid Skagerak, hvilka ständigt skulle föra dit sina resande och der hemta sina lyxartiklar, ditförda på jernväg från det öfriga Europa. Tullunionen, säger Heyer, är en af problemets punkter; den är icke problemet, eller är det endast för dem, som skulle vilja leda bort ifrån målet. Det är en makt, som bör skapas i Norden, och icke blott trenne lyckliga handelsbolag. Om den ståndpunkt, som blott vill konventioner, dömer förf. på samma sätt. De borde förefinnas, det är onaturligt att de ej redan finnas, men de äro blott märkstenar på väg till målet, ej målet sjelft. Om den ståndpunkt, som vill en skandinavisk konfederation efter mönstret af den tyska, säger han med full befogenhet, att den på intet sätt är praktisk. Samma opraktiskhet anser han vidlåda den ståndpunkt, som vill en ständig försvarsallians. Hvilket land afstår för all framtid från rättigheten att döma om sina intressen och göra dem gällande eller i sin tid försvara dem? .. Skulle man icke kunna bevisa det ringa värdet hos dessa allianser mellan små genom att erinra om den brinnande önskan, af ingen betviflad, som svenskar och norrmän rönte, att skynda till Danmarks försvar år 1864, och den förlamning, hvaraf de i det afgörande ögonblicket träftades genom känslan af deras öfvergifvenhet och svaghet? oo Ännu mindre möjlig är deras ståndpunkt, som vilja ha en dylik allians utsträckt ända till Tyskland. De smeka tanken på det gemensamma ursprunget mellan tyskar och skandinaver och vilja derföre sans fagon en ständig -—