Göteborgsposten – 7 februari 1865, sida 1

några timmar förut, ty han svarade utan att tveka i det han visade på herr de Mallevins hus: — Han är icke der. Han gick ut i skymningen och styrde kosan mot den lägre delen af staden. — Var han allena? — Nej han hade en adelsman i sitt sällskap som jag ej kände. — Djefvulen! mumlade Quslus, tänk om det vore Crillon. Sedan tillade han helt högt: oo — Följde du efter dem och såg hvart de gingo? — Jag skall föra er till det ställe, der de äro. i Sakristanen stängde fönstret, visade sig ett ögonblick derefter ute på gatan och syntes något förskräckt vid åsynen af alla dessa beväpnade menniskor. . — Var lugn, sade Quclus till honom, när du visat mig stället der han är kan du gå tillbaka och lägga dig. Gå nu förut och visa vägen. Sakristanen ställde sin gång mot stadsdelen nere vid floden och stannade ej förr än han trädt in på den gata der den gamle exprokuratorn Hardouinot bodde. — Det är der, sade han, i det han pekade på huset. Quelus närmade sig utan att göra buller och såg jerneksqvisten. i — Det der är ju ett värdshus, sade han. i . — Det är mycket möjligt, svarade vägvisaren, jag går sällan in i detta de otrognas qvarter. — De äro sålunda der? — Jag har sett dem gå in der.