Göteborgsposten – 6 februari 1865, sida 1

heten, att allt för tydligt låta verlden se sin såtrå. Några mera utomordentliga nådevedermälen vankades icke denna gång. Ingen se rafimerriddare, ingen hofmarskalk och några kammarherrar, är icke det bra litet i ett land som så blifvit anklagadt för en vida större fåfänga än andra länder; och dock har det ännu icke varit lyckligt nog, att från en mängd sandra europeiska länder införskrifva denna massa af titlar utan motsvarande embeten, alla dessa kollegiiråd, verkliga och icke verkliga geheimeråd, och hvad det är allt för råd. Carlsdagen utmärkte sig dock icke blott I för sitt stjernsall. Det vankades stora middaI gar och soup6er, större och mindre picknicker öfverallt i staden. Hos deras excellenser riksmarskalken och utrikes statsministern dinerade sjelfva gräddan at vår societet, på det ena stället hofoch embetsmannaklassernas spetsar, på det andra corps diplomatique, och der måste det hela varit riktigt grannt, rödt i bjertaste skiftning, hvitt, grönt och blått, guld, siltver och de mest lysande stjernor af alla möjliga storlekar, -— så framt icke svarta fracken var anbefalld, hvilket jag ej vet, men icke heller tror. Kung Carl hade icke i år bjudning hos sig, sannolikt derför, att den stora praktvåningen, som är bestämd för dylika tillfällen, ej ännu är färdig. I stället representerade enkedrottningen, som gaf stor souper, dagen till ära. Under det att samma förnämiteter, som deltagit i de ofvannämnde middagarne, roade sig med att hafva riktigt grundligt tråkigt på denna souper — ty tråkigt hade de stackars 4—500 inbjudne oaktadt den höga värdinnans allmänt erkända förmåga att kunna intaga alla, med hvilka hon kommer i beröring — hade man så mycket trefligare i kasernerna på Ladugårdslandet. Der dansade man, så att glädjen stod högt i tak, och det är blott att förnndra sig öfver, hvarifrån de gentila gardisterna hade kunnat samla ihop så många hyggliga jungfrur, utan att störa uppassningens gång i hela Stockholm. Kanske har du dig bekant, värde läsare, att en stockholmsjungfru icke vet sig något högre nöje än att på söndagseftermiddagen få göra en promenad på Djurgården vid en soldats arm. Det är en lycka, som betalas med penningar af de hulda englarne och som äfven under veckans lopp tillskyndar de snälla gossarne ett och annat godt mål, som kan smygas ut från hushållskammaren. En artillerist eller tygstatsherre är just icke mycket värd, äfven en gardist af fotregementena kan man få för temligen godt pris; men har man en lifgardist till häst att lita på, så är man redan lycklig, och öfversäll är den, som får en norsk skarpskytt, en af de der vackra gossarne med den raska gången och det lifliga sorglösa utseendet. Ack, de norska skarpskyttarna, de hafva tändt mången hjertebrand och sågom en naturlig följd häraf väckt ej så liten svartsjuka, som till och med urartat till blodiga uppträden på Ladugårdslandet, då de klumpiga kamraterne ej ansett sig kunna på bättre sätt besegra sina rivaler. Ännu bättre upp är det, om man får gå med en kanonier; det är högsta hönset i den korgen, och för att vinna en sådan lycka får man allt vara så der likasom litet mamsell. Den här gången voro dock de eljest temligen negligerade artilleristerna mest eftersökta, ty de kunde bjuda sina gäster på både spektakel och bal. Här roade man sig med besked, och gälla skrattsalvor genljödo till belöning åt det stundom något oförbehållsamma skämtet; på hofvet, der suto de små täcka fröknarne och sökte säkert att dölja mången ledsam gäspning; nog var det roligt att sola sig i maje-. stätets glans och tänka sig, huru mycket förner man var än alla de som aldrig finge kom