Göteborgsposten – 4 februari 1865, sida 3

R. W. Sandberg, som ännu icke till auktionsförrättaren uppgifvit köparens namn. Den byggnad som vid tillfället nedbraan var ett tvåvånings nhus, inredt med boningsrnw och vind. I ena våningen var ett stort rum, förut begagnadt till gjuteriverkstad; såväl i detta rum som den deröiver belägna vinden äfvensom i 3:ne mindre rum förvarades lin till torkning. Alla rummen i huset voro försedda med eldstäder utom två i öfra våningen. Det nedbrunna huset var försäkradt i Magdeburger försäkr..bolag för 7,500 rdr och det deri förvarade linet dels för 4,000 rdr och dels, tillika med annat lin som fanns i Carlsviks färgeri och tillhörde samma egare, för 7,000 rdr i engelska bolag. Vid förrättadt förhör berättade bokhållaren H. Jansson, som är anställd såsom tillsyningsman vid linbehandlingsinrättningen å stället, att han aftonen före eldsvådan kort före kl. 6 e. m. stängt dörren till kaminen i östra rummet af 2:a våningen samt, till förekommande af olyckshändelse, begjutit de kring eldstaden å golfvet anbragta plåtar med vatten, hvarefter han, efter att hafva lågt dörren till rummet, begifvit sig in till staden, der han efter vanligheten till handl. Åkerling aflemnade såväl nyckeln till nämnde rum som andra nycklar. Låset till öfra våningen ansåg han såsom säkert och godt, så att detsamma icke utan besvär och starkt buller kunde uppdyrkas. Först sedan brandsignaler voro gifna, begaf han sig Iran staden till Eriksberg i sällskap med hrr Bratt och Åkerling. . Handl. J. W. Bratt berättade, att han och Aker ling straxt om aftonen efter Janssons ingång till staden varit på Eriksberg och talat vid arbetstolket samt pröfvat åbyggnadernas låsar, som nätterna förut blifvit uppbrutna utan att dock något tillgripits, med undantag af låset till 2:a våningen hvilket de icke undersökt, hvarefter de kl. omkr. 7 åter begåfvo sig hem. Hr B. vore, gemensamt med hrr Akerling och Olsson, egare till det uppbrunna linet. Hr G. Akerling berättade lika med hr Bratt, med tillägg att han ansåg låset till 2:a våningen vara säkert och att nyckeln till detsamma var under natten hos honom förvarad. — Hr Alfr. Olsson hade intet att i saken upplysa. Arbetskarlen Andreas Nilsson, som med hustru och 4 barn bodde i undra våningen af det nedbrunna huset, berättade, att han vaknade deraf att fönsterrutorna i 2:a våningen tillfölje af hettan söndersprungo; om eldens uppkomst bade han sig intet bekant. — Nilssons hustru upplyste, att hon, som händelsevis varit vaken, ungefär 14 före eldens början tyckte sig höra steg i trappan, liksom af en person gående sakta uppföre i strumporna eller barfotad; att hon först märkte elden då fönsterrutorna i 2:a våningen sprungo sönder och lågorna utströmmade i det fria; att hon genast derefter öppnade dörren till förstugan, då hon fick se dörren till 2:a våningen, som blifvit af bokhäll. Jansson om aftonen låst, stå vid öppen och att elden deruppe rasade med häftighet; att hon straxt genom allarm på dörrarne väckte husets öfriga innevånare, med undantag af arbetskarlen Joh. Tiberg och hans hustru; att dörren till förstugan, tvärt emot vanligheten, var öppen då hon utkom; samt att, så vidt hon i brådskan och förskräckelsen kunde fatta, elden uppkommit i 2:a våningen invid gränsmuren till den del af byggnaden som blott var till en våning uppförd. Arbetskarlen Johan Tiberg berättade, att han som med hustru och ett barn bebodde ett rum innanföre Andr. Nilssons, vaknade af fönsterrutornas i 2:a våningen klang; att förstugudörren alltid brukade vara stängd samt att han ej hade sig något bekant om eldens uppkomst. Atskilliga vid fabriken anställda arbeterskor hördes derefter, men hade intet att upplysa utan endast vitsordade hustru Nilssons utsago att förstugudörren nästan alltid om nätterna vore tillbommad. Några andra vid fabriken anställda personer hade på morgonen efter branden lemnat orten för att begifva sig till sina hemorter. Arbetskarlen Dahlström och hans hustru voro efter eldsvådan så sjuka att de icke kunnat inställa sig till ransakningen. Ingen af de bandskadade, hvilka alla äro mycket fattiga, hade assurerat sin lilla lösegendom, af hvilken de blott hunno rädda det aldra nödvändigaste