Göteborgsposten – 4 februari 1865, sida 3

llva rj eh anda. Uppränning till en roman. I London ar en mystisk process anhänggiggjord vid domstol, hvilken vi skulle vilja rekommendera t. ex. fru Schwartz som ett godt ämne till behandling i någon af de tjugo nya romanvolymer, allmänheten kan ha att vänta sig af hennes hand under detta solhvarf. Smart är nu en gammal gubbe och fattighjon på ett arbetshus — men testamenterar dock bort en förmögenhet af 150,000 pund sterlings värde. Det är om den förmögenheten det gäller. Ar sattighjonet millionär eller icke? — det är frågan. ö Smart säger, att hans föräldrar hade stora egendomar i Leicester och Staffordshire. Hans far dog, då Smart ännu var pojke, och han sjelf blef förd till Indien. Der måste han stanna i 30 år. Då han kom tillbaka, ville han söka att komma i besittning af sitt arf, men fick på en af de egendomar, som egentligen tillhörde honom och hvilka nu öfvergått i andra slägtingars händer, blott en liten koja, der han dock bodde i 4 a 5 år, tills några arbetare en gång förstörde hans lilla bo, så att han måste lemna det. Han begärde penningar af egendomens innehafvare, som mycket väl kände hans anspråk, men fick inga Han hegaf sig sig derföre till staden, men som han, millionären i trasor, här icke bade någonting att lifnära sig med, tvangs han att gå till arbetshuset. Här omtalade han för sysslomannen sina förhållanden och rönte hjertligt deltagande. Sysslomannen uppmanade honom, att söka uttaga sin rätt; men hvad skulle den arme göra? Rättsväsendet är dyrt i England, och han var ett medellöst fattighjon. Den oegennyttige sysslomannen skaffade honom ett lagkunnigt biträde, på den fattige millionärens begäran uppsatte denne ett dokument genom hvilken Smart utnämnde sysslomannen till sin universalarfvinge — utan att han visste något derom. Det var en öfverraskning på 150,000 pund — men dygden blir alltid belönad. En af läkarne på arbetshuset underskref som vittne dokumentet hvilket i parentes sagdt undertecknats al gubben, under det sysslomannens fru styrde hans hand. Gubben kunde icke sjelf skrifva. Men nu blir saken åter inkrånglad. Den lagkarl, som både sysslomannen och gubben Smart påstå ha uppsatt förutnämnde dokument, förklarar påståendet vara en fräck lögn. Han har aldrig uppsatt någon dylik handling, men gubben Smart säger att han gjort det och deri tillika betingat sig 10,000 p. sterl. för besväret. Men ej nog dermed, Smart och sysslomannen påstå äfven, att lagkarlen, sedan doknmentet undertecknats, om hvars innehåll den stackars sysslomannen var okunnig, fastän hans fru ledde Smarts hand vid undertecknandet, sans fucon stoppat det i sin ficka och lofvat att processa fram Smarts arf, utan att dock sedan ha gjort något. — Man tror, att lagkarlen betingat sig mot dokumentets aflemnande en vacker summa af de vorättfärdiga innehafvarne af Smarts ars. Saken står ännu på denna punkt i den rättsliga förhandlingen, som väcker intresse och nyfikenhet. Alois Ander, den berömde, nu aflidne tenorsångaren, hette egentligen Anderle och var född i Budissin, en by i Mähren, Tenoristen Wild, som en gång händelsevis fick höra den unge mannen deltaga i en kör i byns kyrka, var den som öfvertalade honom att gå in vid teatern och blef sedermera jemte IIasseltBarth hans egentlige lärare och förebild; för mycket af sin utbildning hade han derjemte att tacka den som sångare icke särdeles betydande men som teoretiker och sånglärare högst utmärkte tenoristen Schiele. Anderis repertoire, sedan hans första uppträdande som Stradella d. 22 Okt. 1845 till hans sista d. 4 Febr. 1864 i Offenbachs Rheinnixen, hvari Baldung var hans sista nya roll, omfattade inalles 62 partier (hvaribland Stradella, Conrad i ÅHans Heiling?, Belmonte, Chateauneuf, Gomez, Nadori, Elwino, Gennaro, Ed