Göteborgsposten – 4 februari 1865, sida 3

T 11 FIUDVYAUuUM, Mor mo — utbröt i en urhusbyggnad af målaremästaren J. T. Spångbergs tomt n:r 52 vid Husargatan i Östra Haga, hölls i thorsdags polisundersökning. Nämnde uthusbyggnad, som var uppförd af timmer och innehöll tvenne vedbodar och en målareverkstad, var försäkrad i brandförsäkringsbolaget Queen för 750 rår. Boningshuset var försäkradt i samma bolag för 20,000 rdr. Målaremästaren Spångberg uppgaf, att han qvällen före eldsvådan kommit hem klockan elfva och då ej märkt något tecken till eldsfara. Arbetet i målareverkstaden hade slutats kl. 128 på aftonen och nyckeln till densamma lemnats upp i hr Spångbergs kök. På eftermiddagen hade eldats med cokes i en kamin i mälareverkstaden. Denna kamin hade hr S. i slutet af sistl. sommaren låtit en af sina gesäller uppföra. Den hade sin plats vid väggen mellan verkstaden och den ena vedboden samt slöt alldeles intill väggen så att ej det ringaste mellanrum fanns mellan kaminens mur och bräderna i väggen. Man hade flera gånger förut eldat med cokes i kaminen utan att ringaste eldfara kunnat förmärkas. Hr S. visste ej vidare något om eldens uppkomst. Han hade blifvit väckt af nattväktarnes bultniugar. Målaregesällen Fredrik Olsson, hvilken var den som uppfört kaminen hade varit i verkstaden till kl. 1,8 på aftonen. Kl. 2 hade man eldat i kaminen och klockan 6, då allt synts vara fullkomligt utbrändt, hade spjellet skjutits. Ifrån denna tid och till dess O. kl. isis lemnade verkstaden hade ej minsta brandos förmärkts. 0. medgaf att kaminen slutit tätt intill brädväggen, men att muren som skiljt sjelfva eldstaden från denna varit 9 tum tjock. Ofta hade man förut eldat minst lika starkt i kaminen utan att någon fara förmärkts. Då Olsson etter att ha blifvit väckt af nattväktarne kom ner på gården, såg han genom springorna på dörren att det brann i vedboden nästintill målareverkstaden. Mälarelärlingen Joh. Nilsson hade ej varit i verkstaden längre än till kl. sju. Han uppgaf i likhet med Olsson, att man ej eldat starkare vid ifrågavarande tillfälle än förut och att ej mer någon eld synts vara i kaminen då man kl. 6 skjutit spjellet. Målarelärl. Frans Kjellberg hade lemnat verkstaden kl. 1,5. Då han kommit ut brann det starkast i vedboden. Dörren till denna var stängd, så att man kunde se elden endast genom dörrspringorna. Både Kjellberg och Nilsson hade först blifvit väckta af nattväktarne. Pigan Cecilia Svensson hade varit i vedboden kl. 11, 6 för att hemta ved. Hon hade ej haft något ljus med sig vid detta tillfälle och ej förmärkt det ringaste brandos. Hon låste dörren då hon gick derifrän. Nattväktaren Häggblom uppgaf att han redan kl. 12 2 på morgonen märkt att det lyste i fönstren öfver dörren till målareverkstaden, men som han trott att man haft arbete för händer derstädes hade han ej vidare brytt sig om saken. Klockan 12 4 hade han dock fått se rök upptränga från samma verkstad och då insett att eld måtte ha utbrutit i densamma. Han hade derföre genast tillkallat en annan i närheten pa trullerande nattväktare, Andersson, hvarefter han begifvit sig till handl. Alfr. Arfvidsson, som är vid frivilliga brandkåren och innehar nycklarne till distriktets epruthus, under det Andersson sprungit bort till jernvågen för att väcka brandtdrängarne. Kakelugnsmakaremåstaren hr Aug. Ringner, som af någou anledning varit uppe och fått höra att någon sprang, hade då han af denna anledning skyndat ut på gatan mött Häggblom och blifvit underrättad om eldsvådan. Hrr Ringner, Arfvidsson och byggmästaron S. Hansson, som äfven blifvit väckt af Häggblom, samt denne senare hjelptes nu åt att framskaffa sprutan till platsen der elden utbrutit och voro de första som inträffade der. Släckningsarbetet bedrefs derefter med den framgång, att all fara var förbi innan stadens sprutor hunnit ankomma till stället. Hr Corin, som i egenskap af ombud för brandförsäkringsbolaget Queen infunnit sig till polisundersökningen, förklarade på derom af polismästaren framställd fråga, att han ej varit hos hr Spångberg för att sjelf taga kännedom om beskaffenheten af lägenheterna, innan assurans lemnades på dessa, utan hade hr Corin förlitat sig på de uppgifter han deröfver erhållit. Hr Spångberg påstod likväl att den omnämnde kaminen varit uppförd redan innan assuransen togs. Polismästaren fann otvilvelaktigt att elden uppkommit från meranämnde kamin. Den hållna undersökningen föranledde sålunda ej till vidare åtgärd från poliskammarens sida än att densamma öfvorlemnade åt magistraten att bestämma det ansvar, till hvilket hr Spångberg gjort sig skyldig genom att låta uppföra berörde kamin utan att förut ha dertill förskaffat sig vederbörligt tillstånd. Nattväktaren Häggblom tillerkändes af poliskammaren en belöning af 10 rdr rmt för visad uppmärksamhet i sin tjenst och rekommenderades dessutom i öfverbefälhafvarens åtanka för erhållande af särskild uppmuntran. — Arbetskarlen Hans Andersson, som under något års vistelse härstädes hunnit hopspara penningar till ett belopp af närmare 70 rdr, hvilka han dels haft innestående hos den han arbetat åt, dels insatt på sparbanken, fattade efter moget öfvervägande beslutet att begifva sig härifrån och söka sin lycka vid jernvägsarbetet i Krvristinehamnstrakten. IIan sade följaktligen upp sina kontanter, men beslöt att innan han sade afsked till den stora handelsstaden Göteborg göra sig en glad dag. Bland de ressurser han bland annat valde för att angenämt tillbringa den sista dagen i Göteborg var äfven den att temligen välförplägad gå in på ett mindre välberyktadt ställe som skall heta Stopp an och vara beläget på Otterhällan. Då han visade sig ha godt om penningar, blef han på ett smickrande sätt emottagen af ställets fruntimmer. Icke mindre uppmärksamhet egnades honom af en ung martisson, artilleristen C. J. Lundberg vid 10 batteriet, hvilken ätven infann sig på stället, samt desslikes fått syn på Anderssons väl fyllda portmonnå. A. visade sig som en man dender förstår att lefva, och bjöd på punsch, öl och bränvin, men blef slutligen sjelf ett offer för sin liberalitet. Han blef nemligen rätt rusig, men erbjöds välvilligt att lägga sig i en säng som uppbäddades åt honom. Öfver hans slummer vakade godhetsfullt artilleristen Lundberg, en omvårdnad som dock icke förhindrade, att när A. fram på qvällen åter vaknade hade hans portmonnä blifvit länsad, äfvensom han blifvit bestulen på en fällknit som han haft i fickan. Han anmälde följande dag (i Söndags) saken i poliskammaren samt tillade att han misstänkte artilleristen för tillgreppet. Vid undersökning i dennes bostad hittades inga penningar, men deremot återfann man der den stulna knifven. Lundberg förnekade till en början all vetskap om stölden; men kort före det polisförhör, som hölls om saken, hade han kommit på bättre tankar och bekände. Han vidhöll sin bokännelse äfven vid sjelf