Göteborgsposten – 4 februari 1865, sida 1

ransbolagen. Icke lärer det väl heller löna sig stort att vidare tala om det abderitiska uti att ett helt samhälle allarmeras deröfver att det brinner 1, mil ifrån staden. Detta och mycket annat lärer svårligen bli athulpet förr än vi fått oss en mera tidsenlig brandordning, såväl hvad signalering som andra detaljer beträffar, men dermed får troligen anstå tills den så länge omtalade och efterlängtade Vattenledningen kommit till stånd och när det blir, det vete gudarne och — öfverstelöjtnant Lejonancker. Mordbrännaren Blom har nu i första instansen erhållit sin dom, lydande på 7 års straffarbete och ärans förlust, ett bra nog lindrigt straff för det gräsligaste och till sina möjliga följder mest fasansfulla af alla dåd, som kunna begås af en i brottet förhärdad menniska. Igår var det återigen en högtidlig fredag, ehuru icke fullt så solenn som en annan, föreningsdagen, och likväl var det minnet af Nordens förste Apostel Ansgarius som då firades. Åsigterna ha varit något delade rörande hvilken dag i Februari som borde högtidlighållas, men i trots af den hederliga almanackan som låter den dag som är bära Ansgarii namn, i trots af enl. hvad numera från sjelfva predikstolen upplyst blifvit, på tryckfel beroende uppgifter i Sv. Biografiskt lexikon; i trots af allt detta har likväl d. 3:dje blifvit förordnad att firas. De i stadens och nejdens kyrkor hållna predikningarne ha varit talrikt besökta, dock naturligtvis mest af åhörarinnor, männerna ha i våra dagar svårt att slita sig ifrån verldsliga bestyr för att på en söcknedag prisa Herran i templet. På tal om Ansgarius påminna vi oss en anekdot trån Upsala och en derstädes bosatt numera aflliden, för sin obegripliga, nästan oförsvarliga naivitet bekant kapten W —g. Han deltog engång i en konversation rörande Sandbergs mästerliga alfreskomålningar ur Gustaf Wasas historia. Just som samtalet var som allralifligast och hvar och en nämnde, hvilken tafla som mest behagade honom utbrast vår kapten helt högt med en oförliknelig kännaremin: Jaha, mitt herrskap, det å nog bra det, men jag ska ha den äran att säga att jag tycker mest om dei stycket der Ansgarius, ötverlemnar Bibeln åt Gustaf Wasa. Ångaren med detta i svenska öron så ljutligt klingande namn ligger efter en svår resa åter tryggt vid vår Skeppsbro och i dess inre gömmes eller har gömts en laddning, som snart skall vara i hvar mans mun. Det är nemligen den från Skonerten Fidele bergade lasten af sydfrukter, apelsiner, citroner, fikon, russin och många andra goda saker. Har ni nyligen besökt Musei tafvelgalleri? Icke? Gör or då i morgon dag det lilla omaket att stiga upp för dess trappor och ni skall sannerligen icke ångra er. Der finnas nemligen tör närvarande exponerade 5 afstaten för K. Musei i Stockholm räkning inköpta taflor af svenska konstnärer. 1 första rummet, sigurligt taladt, dröjer blicken vid prof. Edy. Berghs stora nordiska landskap, Vattentall vid en qvarn, som gör ett imposant intryck och äfven på utställningen i London ådrog sig kännares uppmärksamhet och bifall. Dernäst ryser och. fryser man vid prof:e Wahlbergs och Wallanders stora vinterstycke, Strid mot björnar?, der man icke vet hvilket man mest skall beundra, det dramatiska i situationen eller den äkta, nordiska tonen i det omgifvande landskapet. Sedan man med intresse betraktat prof. Boklunds sydländskt yppiga Scen tramför ett kloster och hr Palms egendomligt signerade Italienska landskap, med sin egendomliga belysning och präktiga, varma färgton, stannar blicken vid en liten, men mästerlig genre