Göteborgsposten – 4 februari 1865, sida 1

GOTEBOKG, UV: EF. HONNITFfÄ-fLD :i: — — — — ——— ————5 vf piskan eller en till det yttersta stegrad imbition, så tycker man sig tydligen i hans melankoliska fysionomi kunna läsa den tröstösa tanken: En sådan vecka — till och jag är örlorad ! Alla dessa slädpartier ha naturligtvis haft on oändlighet af baler och kalaser i släptåg, a, här har rådt en verklig frenesi att roa sig. Att döma häraf, torde icke någon brist på mynt finnas inom detta samhälle, i motsats ill hvad från andra orter klagas. Måhända orde man kunna finna förklaringen dertill leruti, att man här i de allra flesta fall hylar den sunda principen, att sätta arbetet i första -ummet och nöjet i det andra. Må dock ingen if de lyckans skötebarn, som i fulla drag insupa behaget af en riktig vinter-, som väl ymbonade kunna ute i fria luften något så när trotsa kölden, och som efter slutad rutsch på det glatta snöfältet, genast ha varma rum och under läckerheter dignande middagsbord till vederqvickelse och upptining af halft förfrusna lifsandar, må ingen af dem förglömma att det som för dem endast sätter en smula finare smak på nöjet och ger deras hvardagslif en något högre lyftning, icke är lika välkommet i fattigmanskoja, der snön yrar in, ingen ved finnes på härden och inga pelsar att utestänga kölden med utan endast ynkliga, bedrötliga trasor, der den fattiga, vattenblandade mjölktåren fryser i lerkrukan, och blåfrusna, skälfvande barnansigten titta fram ur hvarje vrå. Litet menniskokärlek, en icke alltför ringa skärf åt den nödlidande, frysande och hungrande nästan — och nöjet skall tå en ännu pikantare smak, era hjertan skola klappa ännu varmare i era bröst! Menniskokärlek i ljuf förening med pligtskyldig och samvetsgrann efterlefnad af gållande lagar och författningar (se gårdagens n:o af denna tidning) torde äfven bidraga till att göra promenaden på våra gator (inklusive Östra och Vestra Hamngatorna) något mindre riskabla för beskedliga fotgängare. Författningen bjuder att husegare då snöfall eller halka inträffa böra besörja, det trottoiren framför huset varder, i förra händelsen sopad och i den senare från is upphuggen och med sand beströld. Men säg, för roskull, hvem skall väl ombesörja att trottoirerna på stadens många broar hållas i ett mera traflkabelt skick än hvad som nu hela långa tiden boråt varit fallet? Vi frukta att vi här vid lag få tillfälle att tilllämpa skaldens bekanta uttryck: Det frågtes blott, det gafs ej svar! De många privata tillställningarne äro förmodligen, åtminstone äro vi nog artiga att förutsätta det, orsaken till att veckans operarepresentationer varit skäligen glest besökta. -TFempelherren och Judinnan ha temligen obemärkte smugit sig fram öfver tiljorna och kylan i de Åuppvärmda, korridorerna tycks till en viss grad ha meddelat sig åt publiken i salongen. Med anledning af sagde korridorer fördrista vi oss att framställa en förtrågan till teaterdirektionen, som sedan den en gång förklarat att den alldeles icke har att befatta sig med de artistiskt-estetiska bestyren vid teatern och följaktligen med ostördt intresse torde kunna egna sig åt de rent ekonomiska huruvida icke direktionen skulle finna lämpligt att för ingångarne till Amsiteatern låta anbringa något så när kompakta förhängen, hvilka i någon mån skulle kunna afhålla det olidliga, iskalla drag som uppstår då dörrarne till denna öppnas och tillslutas, ett drag, hvilket liksom Movitz lungsot lätteligen kan! dra mången — i grafven. Eldsvådorna — ja det är nu för tiden en så vanlig sak att vi ej finna något skäl att längre uppehålla oss dervid, särdeles som litet hvar säkerligen deraf haft en mer eller mindre behaglig erfarenhet, åtminstone — assu