Göteborgsposten – 3 februari 1865, sida 3

Från Utlandet. Om få dagar skola fyra europeiska stormakters lagstiftande församlingar ha sammanträdt till förhandling om deras länders inre och yttre förhållanden. Från Seinen och Themsen, från Donau och Spree skola ländernas representanter kunna utbyta sina åsigter om internationela förhållanden, och de små staterna skola få tillfälle att samla bidragt:till bedömandet af stormakternas inbördes förhållande, af hvars mer eller mindre gynnsamma ställning mången liten stats existens är beroende. Hvad som i internationelt hänseende skall framgå af upplysningar från Wien eller Berlin, skall dock antagligen icke visa sig vara af synnerligt värde. Deputerade kammaren i Berlin har genom att undvika diskussion om svarsadressen på konungens trontal visat, att den först och främst arbetar för ett konstitutionelt ordnande af de inre angelägenheterna; så länge de deputerade icke kunna förhindra ministören från att försoga öfver landets penningekrafter och medel, såsom densamma behagar, måste de veta med sig, att deras tal och voteringar om Preussens utrikes förhållanden skola sakna nästan all betydelse. Ungefär detsamma gäller om deputerade kammaren i Wien, endast med den skilnad, att det der ännu icke kommit till en afgörande brytning mellan ministören och kammaren. De österrikiska deputerade ha icke försummat, att under den lifliga adressdebatten uttala sina verkliga åsigter om landets mångtaldiga brister, men det gäller äfven för dem liksom för preussarne att ordna de inre förhållandena, innan de djerfvas låta sin stämma ljuda i de stora europeiska tvisterna. Från de öfre kamrarne i såväl Wien som Berlin höres blott en och annan sjelfständig stämma, deras tal och voteringar äro i allmänhet endast genklang af ministrarnes, och de tyska stormakternas representanter skola neppeligen höja sig i år till det inflytande, som de efter deras länders resurser skulle vara berättigade att utöfva på Europas angelägenheter. Större vigt skall deremot kunna tilläggas hvad som skall förhandlas i London och Paris. Oaktadt den inskränkta grund, hvarpå det engelska underhuset hvilar, lemnar det dock i de aldra flesta fall en trogen representation för folkets åsigter, och sjeltva öfverhuset böjer sig i stora saker för nationens uppfattning. Den sorgliga fred, som sedan parlamentet sist var tillsammans, afslutats mellan vårt broderland Danmark och de tyska stormakterna, skall bli föremål för häftiga diskussioner. Många parlamentsmedlemmar, såväl af ministeörens anhängare som af oppositionen, känna djupt Englands skuld i Danmarks olycka, och starka förebråelser skola tvifvelsutan riktas mot ministeren. Men dervid skall det ock komma att stanna. Några mer eller mindre retoriska blommor skola offras, för att pryda upp skamfläcken, ett och annat beklagande skall egnas det modiga Danmark och — man skall öfvergå till dagordningen. Vare sig att det är sannt eller icke, att grefve Russell utfärdat en ny note till förmån för nationalitetsprincipens tillämpning i Slesvig, i afsigt att dermed slöa oppositionens vapen, skall den förödmjukelse, man trol. vill bereda honom, likväl icke bli så synnerligt sarlig. Hvad Frankrikes lagstiftande kamrar angår, är det troligt att de skola föga sysselsätta sig med den utländska politiken, utom italienska frågan och ställningen till påfven, hvilken senare tråga dock lika mycket är en inre som en främmande. En ny tera för de inre reformernas verkliga utförande i Frankrike arbetar sig nu fram, och för talet om dem skola såväl fraserna om Polen som Danmark tystna. Vare det likväl långt ifrån oss att säga, att denna mera uteslutande sysselsättning med de inre frågorna icke skall bli af någon och ganska betydande inverkan på den allmänna europeiska ställningen. Med de goda instinkter franska folket eger skall en mera utsträckt frihet för detsamma tillåta det mera ingripa i bestämmandet af Frankrikes ställning till de sväfvande europeiska frågorna och såmedelst äfven gifva dessa den frisinnade och nationalitetsprincipen gynnande riktning, som måste vara en regula prima för den franska politiken, då denna ej blott skall vara ett medium för dynastiska planer, utan en tillämpning i det praktiska lifvet af de i teori genom 1789 uppställda principerna af frihet, jemlikhet och fol kens sjelfbestämning. Det är måhända detta Napoleon vet, och det är derföre han nu önskar be