Göteborgsposten – 2 februari 1865, sida 3

Jen hastig expedition i tullen för alla husets varor och reducerade alla sportler till en viss bestämd afgift. Man kan med skäl betvifla att regeringen vann på detta arrangement, men man erkände allmänt att blott genom sdetsamma kunde man skyndsamt och säkert utföra handelstransaktioner. Camorra-samfundet hade nemligen sin egen moraliska codex. hvilken noga iakttogs. Om densamma också hvilade på utpresgningsprincipen. godtgjorde Iden i praktiken detta till en del derigenom att den skänkte ett visst beskydd. Sålunda håände det, att i fängelserna, hvarest vanligen de män, som ej voro medlemmar af sekten, voro utsatta för prejerier af de öfrige, camorristerna antogo en slags diktatur, hvilken ersatte de lagliga auktoriteterna och ibland bortI skänkte speciela privilegier såsom en gunst. Sålunda framträdde mot baron Poerio, första dagen han satt häktad i Vicarian, en för ho nom främmande person och lemnade honom en dolk sägande: Tag denna, ers excellens, vi auktorisera er att bära vapen. Men huru var detta mystiska brödraskap organiseradt? Huru rekryterades det? I detta afseende rådde förut mycket mörker, hvilket dock blifvit skingradt genom de dokumenter som anträffades då man gjorde den stora razzian efter camorristerna i fängelserna. En mera kuriös samling af dokumenter än denna kan ej finnas till. De utgöras af bref skrifna från presidenten för en loge af camorrister till en annan vid de tillfällen då de behöfde kommunicera sig med hvarandra i affärer. Af dessa bref finner man, att sällskapet hade sina novicegrader. Innan en kandidat blef camorrist måste han gå i lära, och detta ofta i åratal, såsom Picciotto, under hvilken tid han tjenade såsom biträde åt någon camorrist, var skyldig att utföra dennes befallningar, hvilka de än voro — och de förtjenade ofta att belönas med galgen — utan att ha någon rätt att dela sällskapets vinst, hvilken samvetsgrannt delades emellan dess medlemmar i vederbörligen proportionerade lotter. De högre graderna kunde blott vinaas genom någon blodig bedrift utförd på sektens befallning och mot någon at dess egna medlemmar, ty det var en bestämd lag, att ingen camorrist fick dödas af en annan, utom på grund af en at logen högtidligen askunnad dom. En profan persons lif kunde tagas af hvilken camorrist som helst, men att taga lifvet af en medlem af brödraskapet straffades med döden; och att detta ej blott var en tom hotelse bevisas af de redan omnämnda dokumenterna liksom genom en utomordentlig händelse i Castel Capuano år 1863, då en camorrist som begått detta brott dömdes till döden af sina bröder och blott räddades genom fångvaktarens ansträngningar. Dessa egendomliga missdådares disciplin var förvånande och bevisar en förmåga af sjelfstyrelse som i Neapel eljest var utan exempel. Brefven i poliskammaren kasta ett klart ljus öfver denna punkt. De utgöras till största delen af en brefvexling emellan Zingone, chef för camorran i San Francesco, Mormile, chef i Castel Capueao och Salvatore Crescenzo, kallad II Gran Uomo och som utgjorde en personlighet, för hvilken hvarje lojal camorrist med vördnad böjde sig. Det är omöjligt att fatta den officiela regelbundenhet och stil i hvilka dessa afskyvärdt skrifna och stafvade bref äro hållna, utan att se ett prot på desamma. Med en högst affärsmessig gravitet underrättas den ena logen af den andra om de beslut som blitvit fattade och detta i ordalag som måste framkalla ett leende. Vid ett tillfälle tillkännagifver Mormile, att några bröder som nyligen kommit i fängelset nyligen blifvit straffade emedan de ej kunnat uppfylla de pligter som våra företrädare lärt oss, alldenstund de icke kunnat döda den gemene missdådaren Pasquale Capozzo, som begått en välbekant gemenhet, om hvllken hela Europa blifvit underrättad. Det vanliga formuläret för brefvens öfverskrift är ÅDyre kamrat och alla kamrater, och brefven börja vanligen: Min skyldighet har varit att sammankalla sumfundet och bringa följande under diskussion. Det må tillåtas att här lemna ett längre utlIrag, alldenstund det lemnar ett klart begrepp om det sätt, hvarpå sektens affärer handhafles. Det är skritvet at Mormile, en hedersman med en lång lista på af honom begångna brott, nu inom lås och bom på Murattefängelset Florens, och är adresseradt till hans kamrat af samma skrot och korn, Zingone: — Dyre kamat, skrifver han, sedan jag helsat er och alla camraterna, öfversänder jag till er edra andelar vår vinst. Ni och kamraten Ricchezza kola hvardera ha tio carlini, på tvenne grani lär. Ottaiano och Monaciello ha rätt till io och en half carlini hvardera. Sju och n half carlini till Bascolo. UHvad Simonetta eträffar innehålles hans andel, Hela sumnan uppgår till fyra dukater och två grani. Vi får innehålla tjugosju grani från kamrat 2icchezuus andel, emedan han skulle lemna vå carlini och sju grani till Branchale. Den umma som återstår att sända till er är tre12 1 .