Göteborgsposten – 2 februari 1865, sida 3

— 0272777 PA 111 nvuCI. 611 det är derföre som vi denna morgon afhandlat Lincciaros angelägenhet, och då vi icke kunnit honom felaktig hafva vi lyftat handen äfven från honom, det vill säga ställt honom till venster i sällskapet. Och detta är allt. Detta är såsom man finner ett egendomligt prof på tjutkorrespondens. Allt var bland dem tydligen reduceradt till system, hvilket dock helt visst icke existerade inom neapolitanska samhällets legitima kretsar. Det är emellertid klart att en association af detta slag, — och den hade sina utgreningar inom provinserna, ty bland brefven finnes det ett från chefen i Chieti, förfrågande sig om en neapelscamorrists respcktabilitet — skulle blifva mycket farlig för samhället i ögonblick af politiska skakningar. Det var Don Liborio Romanos största misstag att han nedlät sig till att göra dessa sins emellan förbundna skurkar till förnämsta medlet att styra Neapel. Liksom Paris under Caussidiöres prefektur hade ett nationalgarde som bestod af befolkningens afskum, såg sig Neapel anförtrodt åt camorristernas vård sedan dessa blifvit förvandlade till regulier polis. Det skulle vara ett misstag att anse camorristerna för tappra desperados, emedan de voro skamlösa skurkar. De voro en kår af öfversittare men intet mera, och såsom sådana ölvermodiga mot dem som voro rädda för dem men pultroner inför beslutsamma män. De tjenstemän som fråntogo camorristerna deras vapen och sedermera haft dem under bevakning, förklarade alla med en mun att dessa förmodade vilda sällar voro lätt kufvade och att de nästan med neslig undergitvenhet underkastat sig den disciplin som pålades dem. Men förhållandet var helt olika då de icke blott voro i frihet utan ätven deras egenkärlek uppeldades af den allmänna hyllning, för hvilken de voro föremål. Camorristerna voro nemligen på sistone icke nöjda med den olagliga skatt de förut uppburit. De blefvo allt djerfvare i sina fordringar och hela Neapel tycktes dem vara ett fält att brandskatta. Detta skandalösa förhällande har nu blitvit upphätdt genom sträng tillämpning af den utomordentliga makt hvarmed den exekutiva myndigheten blef beklädd genom Picca-förordningen och belagringstillståndet. Camorrans organisation har helt och hållet upplösts genom de förnämsta medlemmarnes häktande och deportation till öarne. Några tå sitta ännu i fängelse i Neapel, men det är ej öfver tjugo personer som sålunda hållas häktade blott på den grund att de äro camorristor; alla de öfriga lefva under polisuppsigt på öarne, undantagande sådana som för särskilda brott blifvit dömda af de vanliga domstolarne. Man tår dock ej tro att vanan att bero at en slags mäklare, hvars mellankomst ansågs som ett nödvändigt faktum och som erhöll sin profit af hvarje affär, dött ut inom Neapel. 1 denna mening existerar Camorran ännu och skötes at sådana medlemmar af det gamla söllskapet som varit nog lyckliga att undslippa polisen. Men detta är en camorra som befinner sig i mycket aftynande tillstånd, den är blotta skuggan af sitt fordna jag. Om någon önskar att se en töreteelse af denna organisation, innan densamma blifvit lagd i sin grat, gör han väl i att skynda sig, ty de som blifvit qvarlemnade att i all stillhet sköta sitt simpla yrke äro gamla och af ålderdom brutna veteraner, hvilka just fått sin frihet till skänks emedan de ej kunna vara annat än oskadliga. Såsom ett godt prof på detta spevies tillåta vi oss för våra läsare presentera en person. På Largo di Garofalo, nära Vitoria, är en hyrkuskstation, hvilken hvarje resande känner. Nåväl, om någon önskar se en 1varlefva af Camorran och pröfva på dess nakt, så låt honom se sig om efter en gamnal herre, med ett anmärkningsvärdt utseen le af förfall i hela sitt väsende, och hvilken rån morgon till qväll vistas i närheten af nämnle largo samt vanligen sitter på en rankig stol nidt framtör en kryddbod. Hans anlete är rakadt, på hans hufvud sitter en förskräckligt lottig och tillknycklad hatt, hans rock är en yrtut som en gång varit elegant, men nu är liten, så att den skiftar i en obeskriflig färg t gult och grönt; i handen bär han en grof tåpp, fordom kanhända just det vapen med vilket han inom broderskapet vann sina sporar, men nu endast tjenande till att uppbära ans stapplande kropp. Allt hos denne man ar det melankoliska utseendet af en person om ötverlefvat sig sjelf, det sjunkande vraet af en skeppsbruten lycka. Man kan föeställa sig Marius sittande på Karthagos ruiner, å man skådar den svage, gamle mannen i sin uggslitna klädnad, från morgon till qväll blott ppehållande sig på detta enda ställe. Och ock har denne brutne och försallne individ nnu i sin makt att skänka ett beskydd, för vilket vi våga påstå att mången resande i Neapel skall vara tacksam. Inom sjelfva Neael reglerar en taxa afgifterna för begagnane af hyrvagnar; men icke så utom staden. jer börjar en törskräcklig serie af kuskgräl ch prejeri för den stackars främlingen, hvilat allt han aank sckall undvila föll han gen