Göteborgsposten – 1 februari 1865, sida 1

— Min stackars Iardouinot, sade han, ni har då mycket dålig syn, eller ock har ert minne börjat svika er. Huru! ni min faders vän, ni skulle icke ana hang son i mig? Prokuratorn gnuggade sig i ögonen. Snart skingrades det töcken som omhöljt hans minne, ty han återsåg bilden af Anton af Bourbon sådan han sett honom i sina unga dagar. — Ah! Sire, stammade han, förlåt mig. Han böjde knä och tryckte sina förtorkade läppar mot den unge konungens hand. Derefter betraktade han honom med ett slags hänförelse och yttrade: — Ack ja, ni är verkligen det lefvande porträttet af konungen er far. — Låtom oss samtala, min gode Hardouinot, sade Henrik. Till huru mycket värderar du den skatt som finnes här? — Till åttahundratusen livres, Sire. Det är protestantismens skatt, samlad sedan tjugo år tillbaka. — och den skall sätta oss i stånd att underhålla kriget, som kommer att bli blodigt. — Ah! mumlade den gamle prokuratorn, jag är för gammal för att få se slutet deraf. — Åh! hvem vet? Henrik syntes eftertänka ett ögonblick. — Nu, sade han, är det icke nog med att hafva dessa penningar, man måste äfven kunna föra dem härifrån. — Ah! för dem snart härifrån, Sire; ty alltsedan