Göteborgsposten – 1 februari 1865, sida 1

Norden har emellertid förut förklarat sig ej kunna eller vilja underhandla med Sydstaternas regering, såsom varande en upprorisk institution, hvarföre dylik underhandling skulle kunna uttydas såsom ett Nordens medgifvande af Sydförbundets likaberättigande, något som det förra framför allt vill undvika. På väckt förslagj af guvernören i Kentucky ha derföre de till Sydförbundet hörande olika staternas representantförsamlingar utsett fredskommissarier, de ofvan nämnda 15 eller 20, såframt det bekräftar sig. e. Då naturligtvis dessa kommissariers väsentligaste fredsanbud skall vara fullständig underkastelse under Norden, kan dettas president Lincoln ej längre vägra, att lyssna till dem. Den sjuke och lidande sydpresidenten Jefferson Davis skall hafva lemnat sitt bifall till nämnda fredskommissariers afgång, så att i allmänhet ej mera något hinder kan anses förefinnas till underhandlingarnes inledande, och dermed är ju alltid en vinst gjord och ett stort steg taget. Om det nu kommit så långt, är det önskligt, att saken måtte leda till ett godt slut och en verklig kompromiss kunna åstadkommas, som skulle göra ända på detta förfärande och blodiga drama med dess ödeläggelser och fasor. Men ett hufvudvilkor härför är,latt Norden visar sig som en äldelmodig segrare och ej låter sig af framgångsruset förledas till att för alltid omöjliggöra en verklig försoning med Södern, som visserligen skulle underkastas af öfvermakten, men fortfara att bestå som fiende. Norden kan och måste fordra fullständig underkastelse af Södern samt återvändo till den fria nordamerikaska unionens famn, men det måste äfven fordra slafvarnes frigörande; det ena är ett lika väsentligt vilkor för freden som det andra. Södern måste erbjuda underkastelse. Den punkten i den väntade kompromissen kan således anses temligen afgjord redan i detta ögonblick. Återstår nu den andra. Äfven på denna måste Södern ingå, om det verkligen vill undvika ett nytt vädjande till vapnen. Men slafvarnes frigörande genast, på en gång, skulle medföra en så omhvälfvande revolution, en sådan omstörtning at alla förhållanden i Södern, vända upp och ned på alla egendomsafseenden och i allmänhet skapa ett sådant virrvarr, att Soderns fredskommissarier väl kunna med skäl i denna punkt fordra tillmötesgående af Norden. Det är antagligt och nästan säkert, att Södern skall i afseende på slafemancipationen föreslå slafvarnes successiva frigörande under en viss tiderymd. Redan vid amerikanska krigets början framhöllo vi, att det skulle bli nödigt för de stridande parterna att enas i detta afseende. Det var dessutom ett förslag, som redan förut med värma och talang omfattats af ansedda amerikanska statsmän, långt innan ännu någon brytning inträffat, ehuru den naturligtvis utan vidare svårighet kunde anas. IIändelserna hafva sedan till fullo bekrättat riktigheten af vår uppfattning. Och man står nu i Amerika synbarligen vid skiljovägen. Väljer Norden tillmötesgåendets väg, skall kompromissen snart vara gitven och fred grundad. Väljer Norden heldre den väg, som fordrar frigörelsen genast, utan inskränkning eller vilkor, är det fara värdt, att Södern ännu en gång skall pröfva vapenlyckan och Amerikas jord ytterligare blodstänkas. I alla händelser skall Södern då bli, om ock underkastadt, en förbittrad fiende, hvilken skall med passion begagna första bästa tillfälle att åter skaka den amerikanska kontinenten genom blodiga revolutioner. I tillmötesgåendet ligger äfven en möjlighet för åvägabringandet af en långvari