Göteborgsposten – 1 februari 1865, sida 1

ÄM D rare försoning, ehuru denna aldrig kan vänas skola bli varaktig, alldenstund Södern genom kriget fått sin egen historia, sina egna raditioner, fientliga mot Norden, och förr eler senare skall återkomma till skiljsmesse-prineipen. Det skullr, från hvarje synpunkt sedt, vara det mest opolitiska steg af nordregeringen, om hon sordrade slafvarnes omedelbara rigisvelse. Hon skulle derigenom skapa åt sig en situation, i vissa fall ej olik den under romerska kejsardömets sjunkande dagar. Leioner af slafvarne skulle svärma omkring och söka ett lättsäånget sätt att förvärfva sitt lifsuppehälle, ja, troligen skrida till brottens ytterligheter och skapa ett osäkerhetstillstånd, för hvars nedtryckande skulle behöfvas stor armåstyrka, hvarigenom skulle följa det egna skådespelet af ett krig mot de svarta, såsom resultat af en fred, hvilken gjort slut på ett krig för de svarta. Skilnaden vore visssrligen den, att de svarta nu skulle vara fria; men huru kostbar frihetens egendom än är, skulle det väl dock vara att gå för längt, om man föredrager fria brottslingar framför ofria men dygdiga arbetare. Om deremot en kompromiss på ofvan anförda basis kunde bemedlas, skulle det vara lätt att kunna genam slalvarnes successiva friköpande at jordlotter, eller beskärande med sådana af de hittillsvarande jordegarne, så småningom skapa af de nu slafbundna varelserna en jordegande, fri och besuten åkerbrukareklass, efter mönstret af hvad som helt nyligen utförts i Ryssland vid de lifegnas befrielse. I alla händelser stundar tiden för ett afgörande, och det är helt naturligt att vi med någon otålighet afvakta vidare underrättelser från Amerika. Det tynande affärslitvet i Europa, den stagnation, som yppar sig i så många både det andliga och materiela förvärfvets grenar, skulle snart blåsa bort, och en ny frisk vestlig vind skingra de disiga molnen på politikens och industriens himmel. gam—--r—--uC-—-—