Göteborgsposten – 31 januari 1865, sida 1

des spelmännen, eller en särskild klass af dem som också ganska riktigt kallades utskällare Äfven under denna tid gaf sig följaktligen märkvärdigt nog tillkänna ett behof af en som, om ej skällde ut, åtminstone sjöng ut. Då ett sällskap anlände till denna borg, arrangerade det förlustelser, som till följe a! dess rika ressurser voro mycket omvexlande. Musikaliska tillställningar, teatraliska framställningar, lindansning, förevisning af kloka djur, egde rum. Narren uppträdde, kolossala pastejer bakades, i hvilka inrymdes en liten hornblåsare, som ett tu tre lät höra sina toner o. s. v. En fästning uppbyggdes ibland i en af salens ändar och angreps samt förvarades. Sjödrabbningar framställdes; processioner at elefanter, grisar, kloka bockar, hundar och apor fördes genom salen; evolutioner till häst utfördes — allt medan de höga gästerna suto vid taffeln och smorde sig kräsliga. Vid franska hofvet voro särskilda personer anställda för gifvande af dylika föreställningar. Detta vagabondage i stor skala räckte genom flera århundraden af medeltiden. Stundom förklarade fredlösa, reste dessa kringvandrande personer åter upp hufvudet sedan den första stormen gått öfver. Omhuldade på riddarborgarne, hade de sina egentliga fiender i klereciet, hvilket äfven hade ett finger med i landslagarnes barbariska straffbestämmelser rörande dem. Äfven kyrkomötena gjorde sitt till för att motverka dem; men trots koncilier och allt presterskap höllo de sig uppe så länge de uppfyllde ett tidens behof. Då de icke mer detta gjorde, försvunno de så småningom och råkade i förakt. Deras benämningar fingo en ny föraktlig betydelse — ett intressant kapitel inom filologiens område. Jonglör, som först betydde skald, blef sedermera liktydigt med taskspelare och till sist nästan med skälm. Trompeur, förut den ansedde trumpetaren som tillkännagaf måltidstimman, betyder nu bedragare och pipeur, piplekare, är nu lika med falsk spelare. Folkspråket, som ofta gifver ett ironiskt uttryck åt stämningen bland massan, erbjuder många analogier härmed. ärpå framdrog tal. åtskilliga exempel, bl. a. vårt svenska uttryck dräng, som från att betyda en fri mans son numera betyder tjenare, med en lätt anstrykning af förakt, enär han ej mer förmår bära upp sitt hufvud. — Detta för att antyda huruledes ätven filologien är i stånd att meddela kulturhistoriska upplysningar. Tal., som härmed afslöt sina föredrag, yttrade till sist, att desamma troligen för honom sjelf varit mest angenäma, då han haft tillfälle att i ett ämne, som djupt intresserade honom, meddela sig med ett intelligent auditorium. Hans framställningar hade varit fragmenter, löst tecknade eskizzer, blott några kapitel af ett arbete som i framtiden kanske blifver fullständigare utfördt. Tal:s afsigt hade ej varit att lemna något nytt; han hade blott velat väcka intresse för historien, men ej för den, som bygges på kronologiska uppgifter, genealogiska tabeller eller en lysande konungalängd. Han hade velat framställa historien i en lättare uppfattlig bild, ej den historia som låter oss vandra i en mörk klyfta, utan den som framställer förflutna tider såsom ett landskap — pittoreskt, rikt och lefvande. Detta vore väl ej historiens högsta uppgitt, men det vore ett vilkor för frambringande af intresse tör det strängt vetenskapliga i historien. Tal. hade här velat göra tjenst som snöplog, hvilken skulle bana väg för lokomotivet till det stora tåget. Hade tal. lyckats i detta snöplogsarbete, hade han kunnat bidraga till utvecklande af intresset för en vetenskaplig historia inom detta samhälle, stadt i så snabb och så rik utveckling, skulle han vara tillfredsställd. —— VF —— — 2 --—x——— — X— ——