Göteborgsposten – 31 januari 1865, sida 1

Gascognaren hade sagt sannt. Stadens gator voro öfverfyllda af en brokig, bullrande folkhop. Svartklädda borgare, ädlingar med sammetsjackor kantade med guld, soldater hvilkas harnesk blänkte i solen, munkar i grå svarta och blå kapuschonger knuffades och trängdes om hvarandra, likt en ofantlig flod, ned emot denna andra flod som man kallar Loire. Gascognaren hade ställt sig bakom konungen. — Be dit, ers majestät, sade han, der borta på Loirefloden kommer hertigens farkost. Henrik III såg också verkligen en stor båt, prydd med de lothringska färgerna, hvilken styrde ned mot Blois eskorterad af en massa småbåtar. — Iertigens följe är talrikt, fortfor gascognaren. Det är en kunglig eskort i sanning, Konungen rynkade ögonbrynen allt mer och mer. — Och se der på vägen som stryker ut med floden hvilken mängd ryttare och fotfolk! Se huru deras harnesk och gevärspipor glimma i solen. De höra också till hertigens följe. Konungen stampade med foten i golfvet. — Ah! utropade han, gör min kusin narr af mig: Det är en veritabel armåe som åtföljer honom. — Åtminstone är det mycket likt en sådan, ers majestät. Henrik III stängde häftigt igen fönstret. — Hädanefter har hertigen skäl att säga, fortfor gascognaren, att han förmår ställa en betydande styrka på benen. Det är en vacker armåe den lothringska, och