Göteborgsposten – 31 januari 1865, sida 1

Det återstod nu att omnämna sällskapets fruntimmer. Det fanns nemligen bland dessa landsvägsriddare alltid representanter at det täcka konet, mer eller mindre unga, mer eller mindre vackra. En del af dessa voro an ställa i kören, en del voro virtuoser på de olika instrumenterna. De yngsta och vackra ste dansade. Deras dans synes ha varit lik nande den i spanska fandangon; lekande med de små fötterna trakterade de med handen tamburinen. Detta instrument synes ha blif: vit infördt från Österlandet, hvarifrån äfver dansöser ibland under korstågen infördes, såsom t. ex. då kejsar Fredrik II vid en fest för Richard af Cornwallis lät tvenne österländska dansöser uppträda till sin gästs förlustelse. Mäktigare korstågsriddare hade det äfven i det hel. landet mycket komfortabelt och husligt med orkester, dansöser o. s. v. Men spelmännens qvinliga kamrater användes äfven till andra ändamål. Den tyske forskaren Grimm har i detta afseende anmärkt, hurusom Odin skickade Gefion att söka efter land. Denna farande qvinna kom till Gylfe, som åt henne gaf ett stycke jord. Detta är en reminiscens från dessa qvinnor, som öfverallt möttes på medeltidens landsvägar. Gesion hade ej farit förgäfves: hon fann ett land, Oden drog dit och grundlade vårt gamla Sverige. Hon hade således utfört en viss diplomatisk mission, hvad man kallar une mission spåciale. Gefion blef sedermera gjord till gudinna. Hon är visserligen intressant i detta afseende, men ännu mera intressant i kulturhistoriskt afseende, såsom använd till diplomatiska ändamål, som ett slags furstinna Liewon. Ofta hade de ej det bästa rykte om sig dessa qvinnor, men de fingo dock om händer diplomatiska beskickningar af ganska konfidentiell natur. Med ett ord : dessa glada flickor, såsom de at fransmännen kallades, användes ända inpå 1400-talet i missioner, som rörde verkliga statsaffärer. Tal. hade förut omnämnt, hurusom de kringvandrande sångarne betraktades såsom ett slags lefvande avisor. Goliarderna hade uttryckt detta i en af tal. återgifven visa. De voro så att säga solkets röst under medeltiden. Ej nog med att de motsvarade dagens nyhetspress, de motsvarade äfven våra annonser och genom sitt glada sätt vår följetong. Men hvad som var vigtigast: de utgjorde äfven medeltidens ledande artiklar. Genom dem urladdade sig tidens tankar och folkets harm mot de privilegierade kasterna. Tal. hade förut visat, huru goliarderna gifvit satiriska slängar åt de uppsatte, isynnerhet klereciet. Detta var ej uteslutande derför att de af prelaterna ibland blefvo mindre väl emottagna eller jagade på dörren. Det låg deri något af tidens opposition, af en demokrati som, för svag emot de mäktiga herrarne, likväl var sig sjelf fullt medveten. Man märker ofta i goliardernas visor detta löje, som, då det ej kommer ur en glad själ, gör ett hemskt intryck. Man. gjorde ofta för ett par tiotal af år sedan mot tidningarne en anmärkning, som sällan nu låter höra sig, att nemligen deras uppgift skulle vara att skälla ut folk. Detta tillhörde under medeltiden ett slags embete som, om ej hedradt, åtminstone var fullt legaiseradt. Sålunda utskällde en köpman en bedräglig gäldenär, en försumlig betalare, äfven om det var en hög herre, dels genom hvad i Tyskland kallades Scheltbriefe — en privataffär som ännu begagnas — och dels genom att, den tredskande riddaren till näpst och androm till varnagel, vid alla gator anslå plakater om att han oärligt sig betett och sålunda måste stå som en man utan heler och ära. Till att utföra dylika saker val———— (::ö—