Göteborgsposten – 31 januari 1865, sida 1

— I fall det behagade ers majestät att för ett ögonblick öppna ett fönster eller snarare befalla mig att göra det, fortfor gascognaren, skulle ers majestät få se gatorna öfverfyllda af menniskor; ers majestät skulle få höra fanfarer, hurrarop och gevärsskott som man afskjuter till tecken af glädje. — Och för hvem ställer man till allt detta oväsen, min herre? — För hans höghet hertig Henrik af Guise, som kommer hit för att sitta vid ers majestäts sida i den ständerförsamling som skall öppnas. Gascognarens ton var skämtande. Konungen rynkade ögonbrynen. — Min herre, sade han häftigt, min kusin, hertigen af Guise är skapad enkom för att vänta och rätta sig efter mitt välbehag. — Det är sannt, Sire. Och hertigen vet det, ty han känner fullkomligt ordspråket som säger: Allt tillfaller den som förstår att vänta. — Det är underliga ord ni nu uttalar, min herre sade konungen. — Jag återupprepar dem ordagrannt, ers majestät. — Och hvem har först uttalat dem? — Högtsalig hans majestät konung Carl IX, som på sin dödsbädd uppdrog åt mig att upprepa dem för ers majestät. Konungen gjorde en åtbörd af otålighet; men i stället för att svara följde han gascognarens råd: han gick att öppna fönstret. Derefter lutade han sig fram och blickade utåt