Göteborgsposten – 31 januari 1865, sida 1

rade sig mot detta slags grundval för historien. Beklagligen voro ej våra egna krönikeskrifvare, Saxo Grammaticus och Sturleson, i detta afseende lika skeptiska, utan antogo på ofvannämnda lösa grund en mängd historiska uppgifter. Efter dessa anmärkningar i förbigående. tog tal. i närmare betraktande återstoden a! de brokiga grupper, som i sällskap med de förut omhandlade goliarderna och skalderna drogo landsvägarne framåt. Man såg bland dessa taskspelare, akrobater, marktschreiare, djurförevisare. Dessa spelmän af tredje ordningen bedrefvo hvad man skulle kunna kalla musikaliskt skoj, för att derigenom tilltvinga sig penningar, liksom positivspelaren, hvilken har sina anor från medeltiden, ännu gör. Mot dylikt ofog satte man ej blott polisförordningar, man egnade det äfven särskilda lagparagrafer, såsom förut blifvit nämndt. Den barbariska seden att sätta olika lagbestämmelser för olika stånd visade sig aldrig bjertare än i detta af seende. Den blef för öfrigt allt mer allmän och kunde först genom franska revolutionen utrotas ur de europeiska samhällena. Tal. anmärkte i detta afseende ännu en gång hurusom studiet af de gamla lagarne gifver de värdefullaste upplysningar i afseende på medeltidens mest slående karaktersdrag. Att döma af den mängd instrumenter som beskrifvas af medeltidens författare, måtte musikanterna på denna tid ha varit i stånd att uppföra ett förfärligt charivari. En del af dessa instrumenter äro ännu bekanta, andra äro nu fullkomligt okända. Till dessa senare höra den i vår bibelöfversättning omnämnda psaltaren. Iarpan är äfven ett ursprungligen österländskt instrument, och att döma af åtskilliga yttranden i isländska urkunder, synes under detta namn ha inbegripits åtskilliga olika instrumenter. Spelmännen idkade äfven åtskilliga bikonster; framför allt uppträdda de såsom taskspelare. Äfven en nordisk saga omtalar lek med små svärd, hvilka kastades af konstnären så skickligt, att sju på en gång voro uppe i luften — detta utgörande ett bevis på huru europeisk kultur äfven snart trängde inom vårt land. En annan karakteristisk sysselsättning för spelmännen var den att föra kring tama djur, bland hvilka kloka bockar spelade en stor roll. Dylika djurtämjare (bouffons) utgjorde äfven ett särskildt skrå. Äfven marionettspel voro bekanta och omnämnas af en abedissa Landsberg såsom Ludus monstrorum. Marionetterna ställdes i analogi med koboldar, bergsandar o. s. v. Tal. hyste den misstanken, gränsande till visshet, att medeltidens spelmän äfven varit nog praktiska att såsom binäring drifva köpenskap, rent ut sagdt schackreri. Sedan kärleksskalden på förmiddagen tjusat borgfrun med sina sånger, köpslog han på eftermiddagen med borgens tärnor och dess domestiker, köpte gamla kläder samt gjorde understundom affärer i t. o. m. lumpor och gammal fjäder. Det är omöjligt att rentvå medeltidens trubadurer från denna fläck på deras eljest så blanka sköld. De voro också tillfällets barn dessa trubadurer, och mången af dem inslumrade till slut i den eviga hvilan i något tillfälligt landsvägsdike. Bland de brokiga figurerna på landsvägen såg man äfven en sorglustig figur, utrustad med tuppkam och åsneöron. Det var narren, en 1 medeltiden en stor roll spelande person, åt hvilken tal. skulle, om tid dertill förefunnits, velat egna en särskild uppmärksamhet. Han borde för öfrigt ej förblandas med andra lika brokiga personer i sällskapet, hvilka på många ställen voro befallda att gå klädda på detta sätt.