Göteborgsposten – 30 januari 1865, sida 1

berg och sedan de öfriga. Då glömde konungen sin andakt samt började tala om mer än profana ämnen, under det man lagade hans kläder i ordning. Denna dag hade dEpernon ej vågat visa sig, Maugiron var i sin säng, och Schomberg, försigtig som en tysk hvilket han också var, qvarblef i väntsalen. Det nattliga uppträde som egt rum innan konungen gått till sängs bådade nemligen ej något angenämt uppvaknande. Quclus ensam hade till följe af sin befattning icko kunnat underlåta att inträda. Tvärtemot hans farhågor blef han väl emottagen. — Goddag, min vän, sade konungen i det han lade bort bönboken, huru har du sofvit i natt? — Illa, ers majestät. — Det är alldeles som jag, Qulus, mitt barn; jag har till och med icke sofvit alls utan reflekterat. — Ah! sade Quslus, som frågade sig om konungen var vid godt eller dåligt lynne, så svårt var det att lisa i hans ansigte. — Ja, fortfor Henrik III, jag har begrundat mycket, mitt barn, och jag tror mig ha funnit den hemliga orsaken till alla de olyckor som drabba menskligheten, till alla hvälfningar som föregå i staterna. — Det var tusan! utbrast Qulus, ers majestät har funnit detta? — Ja. Första orsaken till alla mannens olyckor är qvinnan. — Ah! utropade Qulus, det är gyllene ord ers majestät nu uttalar.