Göteborgsposten – 30 januari 1865, sida 1

och resan bör i så fall fullbordas på 10 å 11 dagar. Allt beror dock på vädret, hvilket, ostadigt nog öfverallt, i Atlanten är det i tredubbelt mått, såsom de förskräckliga stormar, för hvilka den förra kabelexpeditionen var utsatt, tillräckligt bevisade. Möjligheten af sådant väder synes vara det enda moln som skymmer den nya atlantiska telegrafens utsigter. Parfymernas historia. Under denna titel har nyligen i England utkommit en bok af Eugåne Rimmel, en framstående parfymfabrikör i London. Då det torde intressera både våra läsare och läsarinnor att inhemta något af hvad författaren, som synes vara en man hvilken känner sin sak i botten, berättar i nämnde verk, hvilket ut märker sig genom ett talangfullt framställningssätt, taga vi oss friheten att ur detsamma här nedan meedela följande utdrag: Parfym var, såsom den latinska roten till ordet antyder, i sin ursprungliga betydelse liktydigt med rökelse, och det tidigaste bruket af parfymeu var rökelsen, hvilken offrades såsom en söt lukt åt gudarne. Mycket snart blefvo likväl parfymer använda till menskligt bruk, och alla de stora nationerna som voro i besittning af de gamla tidernas civilisation värderade vällukter såsom bland de mest utsökta lyxartiklar. De såldes af egyptiska prester, hvilka äfven förfärdigade dem af myrrha, virak, mandlar och andra kryddor. Parfymerna användes vanligen under form af välluktande salvor och oljor. Presterna synas ha i grund och botten förstått sin konst, ty författaren, M. Rimmel, har på ett slott i England sett en vas, som innehållit en vällukt hvilken efter sextusen år(?) ännu bibehåller sin parfym. Presterna brände äfven aromatiska träslag och meddelade sin konst till judarne, Moses till exempel. Denne som var hemmastadd i all Egyptens visdom saf nemligen bestämda föreskrifter för tillverkning af parfymer genom blandning af myrrha, hartz, onycha och galbonum med ren virak, medan Canticles i en vers omnämner nära nog alla slags vällukter, som då voro i bruk, nemligen camfert, spikolja, kanel, virak, myrrha och alo — det senare utmärkande träet af aloexylum agallochum och icke den växt som vanligen går under detta namn. Judarne parfymerade sina sängar, såsom landtfolket i vissa delar af Europa ännu gör, och förmodligen at samma skäl, hvarförutom de ansågo vissa parfymer utgöra preservativ för sina kläder. Grekerna parfymerade de oljor med hvilka de insmorde kroppen, och Solon, som var fast öfvertygad om de gamles åsigt att förfining verkar förslappande, förbjöd bruket af parfymer, hvilka likväl fortfarande användes af en hvar som hade råd att bekosta sig dem. De vällukter som grekerna oftast begagnade voro iris, rose, spikolja, meiram, extrakt af vinranksblad samt många andra blommor och ämnen. Olika städer hade rykte för olika slags salvor, och följande verser, hemtade ur någon grekisk antologi visa till hvilken höjd denna tids bonvivanter bragt lyxen af vällukter: — — — Han badar Uti en stor förgylld basin och doppar fötter Ja äfven ben uti egyptisk salfva; Bröst, liksom anlet, gnids med palmens olja Och armarne med vätska, rik af myntha; Hans ögonbryn och hår af meiram glänsa, Och knän samt nacke gnidas in med thimjam Salvor brukades äfven vid kalaser, och gästerna bekransades understundom med violblommor eller bestänktes med parfymeradt vatten, ett bruk hvilket i ett sydligt klimat