Göteborgsposten – 28 januari 1865, sida 1

Det finnes en stad vid Sundets bölja som på senare tider visat glädjande bevis på framåtskridande och utyeckling. Men icke nog dermed att det materiela välståndet der säges vara i stark tillväxt, ätven inom den högre politikens, de djupare sociala funderingarnes område har den lilla staden flinkt och ogeneradt rangerat sig främst i lederna. Den har utnämnt Ganbaldi till sin hedersborgare och har hans byst i sin rådhussalong. Hvarenda Helsingborgare, huru god kristen han än må vara, är han ändå en Unitarier, d. v. s. medlem af Societa unitå italiana, det har han svart på hvitt på. Hvad underligt då att det simpla svenska ordet mästare icke längre klingade tillräckligt vackert och ståtligt för stadens hrr handtverkare; nej, bättre upp! il professore, il dottore, det är dock helt annat! Och så föllo de på den luminösa iden att de borde låta kalla sig professorer. Tänk så trefligt det hädanefter skall bli. Gesällerna bli naturligtvis adjunkter och lärpojkarne docenter. Då kommer det t. ex. att heta på verkstaden — om förlåtelse, på auditoriet — så här: Hvar är docenten Lasse? Han är borta efter bränvin åt adjunkten Andersson! Eller också kanske så här: God morgon hr professor! Å mina stöflar färdiga ännu? Nej inte ännn, jag ska säga att mina adjuukter å sjuka, så att docenterna få halfsula, och så vidare in infinitum. De goda borgarne förmenade dock att initiativet till denna samhällsvigtiga reform borde tagas af Stockholm eller Göteborg. Hvad den senare staden beträffar, kunna vi försäkra att dess industri-idkare fortfarande komma att sätta en heder uti både att kallas och att vara mästare. I Stockholm deremot lärer, enl. Posttidningen, en herre redan skylta som professor. Förmodligen är väl detta någon fåfäng herre at kammen och tången eller något dylikt som nappat på den lockande kroken. Äfven denna vecka har presterat sin lilla eldsvåda, hvilken likväl aflopp utan svårare följder, oaktadt man göt olja på elden. En aktningsvärd falang at 3:ne sprutor stod också tärdig att hejda flammorna för den händel se de möjligen skulle sökt att bana sig väg ut i det fria. Lyckligtvis skedde icke så nu, och det största obehaget af hela affären hade förmodligen den stackars pojken, hvilken etter denna dag troligen kommer att praktiskt tillämpa det gamla ordspråket: Brändt barn skyr elden!. En märklig och på sitt sätt hugnesam underrättelse är den af hustru Salholm afgifna bekännelsen rörande branden i fru Dahls hus vid Breda Vägen. Skola mordbränderna tilltaga i stigande proportion, så vore det åtminstone önskligt om något tillfälle kunde gifvas att statuera ett exempel på anstiftarne. Från dessa eldfängda ämnen vända vi oss helt naturligt till en af dessa föreningar, som ha till sin uppgift att med nit och framgång bekämpa edet härjande elementet, som det brukar heta i eldsvådsreferaterna. Brandoch Sprutstyrelsen inom Carl Johans församling hade sistl. Thorsdags afton å Kustens hotell arrangerat en sexa för att med glaset i hand säga sitt farväl åt fabrikören J. Bergqvist, nvilken efter mera än 20 års tjenstgöring såsom vice brandmästare numera afgått från sagde befattning. Till festen voro derjemte inbjudna flera personer såsom ordf. för församlingens fullmäktige major Flach m. fl. Skålen för br B. föreslogs af chefen för brandkåren kapt. Bäck, hvilken i ett hjertligt och vackert tal tolkade kårens tacksamhet för honom samt underrättade att styrelsen invalt honom till hedersledamot, en utmärkelse som äfven vid samma tillfälle visades major Flach och vartsdisponenten kapt. OC. E. Olsson. Under tal och skålar tillbragte sällskapet en särdeles an