Göteborgsposten – 28 januari 1865, sida 1

— Goddag, Raoul! sade den senare. — Goddag, nådig herre! Man ser att den unge mannen gick ännu längre än Crillon. Han vågade kalla den okände nådig herre. Denne steg nu in i huset, och den hvilken han kallat Raoul skyndade sig att tillsluta porten. Vestibulen, der de befunno sig, var stor, fuktig och mörk samt gaf ifrån sig en lukt af mögel. — Låtom oss språka litet, min vän Raoul, sade gåscognaren som fattade en pall och satte sig grensle deröfver. Till att börja med kalla mig icke nådig herre. — Huru skall jag då benämna er? frågade Raoul, som höll sig stående framför gascogyaren. — Kalla mig baron de Jurangon; det är ett namn som medför lycka. Jag tillåter dig till och med att säga helt rätt och slätt Jurangon. Raoul bugade sig. — Min käre Raoul, fortfor gascognaren, det är nu bra längesedan jag såg dig! — Två år äro förflutna sedan dess. Men jag har användt dessa två år till min nytta ... och banat mig en väg. — Till hertiginnans hjerta? frågade gascognaren leende. — Åh! utbrast Raoul med blygsam röst, man vet icke ... det skulle kunna hända. — Det vill säga du har öfvergifvit din gamla flamma Nancy? — Visst icke, nådig herre, jag älskar ännu alltjemt