Göteborgsposten – 26 januari 1865, sida 1

tåliga för köld och att de ofta förfrysa liksom vindrufvorna under dåliga år. — Ni är mycket qvick, sade konungen som gjorde ett misslyckadt utfall; men detta lär mig ej hvarföre ni har större skäl att klaga öfver kölden än jag. — Det är lätt att förstå likväl, ty ni, min herre, som bär mask har sålunda näsan i skydd för vinterkylan. Vid dessa ord föll gascognaren i sin ordning ut och skrubbade lindrigt konungens axel. Det kalla jernet aflockade Henrik III ett anskri. Vid detta anskri sprang Schomberg till porten, från hvilken de båda motståndarne under striden aflägsnat sig något, skakade på jernbommen och ropade: — Hitåt! hitåt! Quelus och dEpernon hade ännu ej lemnat gränden Beträffande den förre, så bekymrade han sig ej om en strid för qvinnors skull. Hvad åter dEpernon angår, så tänkte han ännu icke på att blifva marskalk of Frankrike och kände för värjors korsande blott en ljum symnathi. Mer Schombergs jernhänder hade inom några ögonblick frigjor bommen från låset, och porten gick upp. Quelus och dEper non skyndade då genast in till konungens hjelp, passerande öfver Maugirons liflösa kropp. — Godt! mumlade gascognaren, jag trodde att regne hade upphört! ... Och snabb som tanken, vig som en katt tog han et hopp på tio steg tillbaka, under det konungen som gjor ett nytt misslyckadt utfall tog ett falskt steg och föll på ett knä.