Göteborgsposten – 26 januari 1865, sida 1

Schomberg som nu återtagit sin värja skyndade fram för att bistå konungen. Men Henrik ropade: — Blif qvar, min vän; det skulle se vackert ut, ventre-de-biche! om jag skulle behöfva hjelp för att döda en sådan här stackare! — Det der var en ed, tänkte gascognaren, som jag hört i min barndom, kanhända i Louvren när jag studerade vid Navarrakollegiet. Schomberg lydde och höll sig på afstånd. — Se så min herre, sade konungen, skyndom oss ty jag fryser förskräckligt och vill döda er genast för att sedan få gå och värma mig. — Ni, min herre, svarade gascognaren, har ej på långt när så mycket skäl att klaga öfver kölden som jag. Med desss ord parerade han en mycket vacker qvart. — Huru då? frågade konungen, förvånad öfver paraden. Gascognaren, som alltjemt höll sig på defensiven och sparade sina krafter, svarade i skämtsam ton. — I mitt land fruktar man hvarken att få ömkyla 1 fötterna eller fingrarne. — Nå hvad fruktar man då? frågade konungen som märkte att hans motståndare var honom värdig. — I mitt land, fortfor gascognaren, dricker man mycket vin, hvilket gör att man vanligen får röd näsa. — Aha! sade Henrik III man dricker mycket? — oOerhordt, ty det kostar så litet. Detta bruk skaffar oss som sagdt röda näsor och gör att de äro mycket öm