Göteborgsposten – 26 januari 1865, sida 1

bus, hvari personerna på samlhällshöjderna helst önska hålla dem, framtvinga de äfven hos den stora allmänheten bildandet af ettreflekteradt omdöme, hvilket skall föra den närmare målet, att tolken sjelfva böra ega att öfvervaka sina törhällanden jemväl till andra folk, likaväl som man erkänt satsen af deras rätt att sysselsätta sig med sina inre frågor. Det är nemligen säkert, att den tid wåste med hvarje dag ila snabbare mot sitt slut, som medgafr en sådan uppfattning som att de internationela angelägenheterna endast angå de olika kabinetterna, ända tills den stund, då anslag måste begäras affolken eller dessa skola tvingas att påföra hvarandra krig, ofta på grund at kombinationer, för hvilka de sjelfva varit alldeles främmande, som de allud och ännu ogilla, ja, som stundom hvarje menniska med blick för framtiden måste inse innebära ett folks egen dödsdom, eller åtminstone vara ett med död hotande verktyg. I den bok, hvars titel vi här ofvan meddelat, finna vi denna sanning till fullo bevisad och ådagalagd. Den närmaste slutsats, till hvilken läsaren efter dess genomläsning kommer, är ock den, att försynen varit huld mot Sverige, som ännu är fritt och oberoende. Ö.versättaren säger: Utsigten till att den ursprungligen endast för det turkiska riket påbörjade kampen kunde tå ett vidare mål, neml. att stäcka czarrikets välde äfven i mid ten af Europa och mot norr, gjorde det under Krimkrigets andra år lika önskligt för vestmakterna att så en verksam allierad och en lycklig angreppspunkt i Sverige, som för svensknorska regeringen att deltaga i en kamp, hvilken då kunde skaffa Sverige sin gamla ostgräns tillbaka eller åtminstone bryta Rysslands öfverväldigande inflytande i Norden. Denna situation töranledde Nordens bäste kännare och vän i Frankrike, hr A. Geffroy, att si en följd af artiklar i Kevue des deux Mondes fästa sina landsmäns uppmärksamhet på Sveriges forna och nuvarande ställning till KRyssland. Efter att i en liflig och särdeles underuållande skildring ha tecknat Gustaf IV -Adolts olinda hat till Napoleon och dess törderfliga följder för vårt gamla sädernesland, öf vergår författaren till en, i väsentlig del på Schinkels Minnenoch i franska utrikesministeriet befintliga diplomatiska skrifvelser grundad framställning af Carl Johan. Förf. anser, att denne konung först ville, i likhet med hvad den allmänna meningen i Sverige vordrade, ingå förbund med Frankrike mot : Ryssland, men att kejsar Napoleon genom sitt öfvermod stötte honom ifrån sig, hvarföre han, som ville beteckna sitt tillträde till regeringen med en landvinning för Sverige, ingick den märkliga alliansen med Ryssland som garanterade detta Finland mot vederlag i Norge. Den ryska alliansen tyngde på Carl Johan, som på grund af den allmänna ställningen i Europa likväl icke kunde skilja sig deritrån oaktadt den alltmera tilltagande oppositionen nos folket, med hvilket Carl Johan just ge nom sin lutning till det äfven för honom odräg. liga Ryssland aldrig kunde komma på rät törtrolig fot. Förf. visar till sist, huru OScam etter sin tronbestigning småningom bröt de ryska bandet och antog en vesterländsk slället för en rysk politik, samt sålunda ska pade genom novembertraktaten ett nytt afgö rande, en ny situation för Norden. Hr Geffroy anser detta novemberfördras vara för Sverige-Norge fullt betryggande, ge nom de högtidliga förpligtelser Frankrike och England med detsamma iklädt sig. Förlide års händelser i Danmark ha dock lärt oss inse att dylika fördrag endast ha någon betydelse endast hållas at stormakterna, såframt dess: ———— — — — X x-6———— XCCH el 202