Göteborgsposten – 25 januari 1865, sida 1

Man hade för tillfället låtit inreda en provisionel teater i drottningens stora matsal, den der med gyllenläderstapeterna, som föreställa scener ur drottning Disas historia. Här uppfördes nu flera tableaux vivants, och som jag händelsevis är i tillsälle att meddela åtskilligt derom, vill jag göral det, då det torde intressera några att läsa det. Tablåerna voro sex. Den första föreställde Torquato Tasso (kammarherren Harmens) mottagande lagerkransen af prinsessan Beatrice (fru Gade, född Rehbinder). Den andra visade en skrifvare på en af Roms gator, en sådan som under bar himmel skrifver kärleksbref åt den icke särdeles skrifkunniga italienska flickan; skrifvaren framställdes af kammarherren frih. Ehrenborg, gumman af kapten Ekenstjerna och den unga flickan af kammarjunkaren gretve Arvid Horn, och han lärer hafva varit joli, tres joli, mina damer. Den tredje var gjord efter en tafla af prof. Höckert, föreställande Bellman i Sergels atelier; man såg Sergel (löjtnant König), modellerande en byst af fru Schröderheim (hoffröken Hedvig Lewenhaupt), under det Bellman (baron L. Wrede), sitter med sin luta och sjunger. Den fjerde föreställde ÅLa Patrie, franska soldater under marsch ; anföraren framstäldes af baron Wedel Jarlsberg, fanföraren af kapten Nordlander, trumslagaren af unge Georg Dardel samt menige man af löjtnanterne Gyllenram och Ericson samt andre sekreteraren i kabinettet Åkerman och unge F. Dardel. I den femte såg man en gumma (f. d. hoffröken hos Sofia Albertina Adelaide Piper) läsande ett af dotterdottern tappadt kärleksbref; flickan (fröken Lagerheim) står till höger förskräckt, under det älskaren (löjtnant Thulstrup) förstulet tittar in genom dörren. I den sjette gjorde man bekantskap med ett möte mellan en kinesisk och en fransk beskickning, den förra representerad af kammarherren baron Melcher Falkenberg, kaptenlöjtnanten grefve Claös Cronstedt och lifmedikus Wästfelt, den senare af major Sundin, löjtnanterne Thulstrup och Harmens. Tablåerna voro arrangerade af prof. Boklund och Höckert. Nog hade jag nu åtskilligt mera att skrifva om; men när man varit uppe i så höga sferer som eder korrespondent nu, så är det ej så godt att genast komma till rätta i den här vanliga verlden, der andra dödliga dväljas. Derför, au revoir. Horatio. Göteborg d. 25 Januari 1865. Operan, Såsom genom annons i tidningarne tillkännagifvits, har den till i morgon ämnade törsta representationen af Marschners opera Tempelherren och Judinnan blifvit uppskjuten till fredags afton. Denna opera, hvilken med rätta anses såsom Marschners bästa och hvars bext är grundad på Walter Scotts roman Ivanhoe, torde utan tvifvel kom ma att vinna bifall hos vår publik — förutsatt dock att solopartierna utföras tillfredsställande. Dessa äro sålunda fördelade: Ivanhoe, hr Fischer-Achten; Guilbert (tempelherren) hr Funck; broder Tuck (eremiten) hr Siehr; Wamba (narren) hr Bartsch; Rebecca (judinnan) fru Pelli-Sicora; Lady Rowena (Ivanhoes trolofvade) m:ll Jlolland. Då denna opera nu gifves för första gången icke blott här i Göteborg utan öfverhufvudtaget i Sverige, är den tvifvelsutan obekant för den allra största delen af publiken; vi vilja dertöre taga oss friheten i förväg sästa uppmärksamheten på några bland de mera framstående numren i densamma. Dessa äro: i l:a akten, narren Wambas visa s wird besser geln!, saxernas krigssång, eremitens visa med omqvädet Åora pro