Göteborgsposten – 25 januari 1865, sida 1

— Må vara, men konungen? invände dEpernon. — Konungen har mina åsigter, svarade Qulus. Han finner att den skönaste qvinna i verlden ej går upp emot en dosa med konfektyrer. — Amen! mumlade Schomberg. Men jag svär dig, Quålus, att om konungen försmår den sköna, Maugiron ej skall få henne utan strid. — Ack, mina barn, sade Quelus, hvad ordspråket är sannt som säger att för en hönas skull komma många tuppar i strid! Vi äro ju alla vinner, och för denna siynas skull vilja ni upplösa vår väuskap!... Men ni få medgifva en sak, och det är att hvarken konungen eller jag, som ej ha kärlekstankar i hufvudet, ha det ringaste här att göra. duclus blef här afbruten af konungens skarpa stämma. Henrik III hade nu anländt till den jernbeslagna ekport som utgjorde ingången till den af muren skyddade trädgården. — Men är du tokig, min vän, yttrade han till Maugiron, som kan tro att man så lätt kan komma in i denna boning. Det der är en bastant port som skall låta dugtigt misshandla sig innan han förlorar en spik i sina jernbeslag eller ett enda af sina gångjern. — Må ers majestät ej oroa sig för så litet. Jag äm nar hemta en stege. — Och hvar då? — Der, Sire, i det der huset hvarest jag är bekan sedan i går. Det är en sakristan i den närgränsande för samlingen som bor der; en god katolik som hatar huge