Göteborgsposten – 24 januari 1865, sida 1

lisation nödvändigt måste fördömas af en god prest. Tager man deremot det öfriga presterskapet i och kring Neapel i närmare betraktande, finner man tyvärr icke samma ljusa bild som Monte Cassino erbjuder. Det är ej lätt att komma till annan slutsats än att det i neapolitanska provinserna existerande presterskapet såsom kår i alla afseenden är dåligt. Man har fästat mycken uppmärksamhet vid associationen af liberala prester i Neapel, hvilka såsom de påstå sysselsätta sig med diskussionen af spekulativa ämnen och låtsa bearbeta allmänna opinionen till gunst för de liberala iderna. Deras diskussioner äro dock icke mycket värda och det är fara värdt att ett betydligt antal af dem äro moraliskt värda ingenting. I forna tider gingo de villigt in på alla de förkastliga ändamål för hvilka regeringen använde de religiösa ordnarne, och nu sladdra de om liberala principer, emedan dagens strömsättning inom opinionen är en an nan. Då man hör deras öfverdrifna debatter om abstrakta ämnen, påminnes man om de öfverdrifna åsigter, som framställdes i första franska revolutionens klubbar. Att tänka det dessa prester skulle kunna bilda en skola för den moraliska ledningen af neapolitanska folket är orimligt, och det är helt visst ett af regeringens största misstag att den gynnat dessa individer, hvilka äro mera hemmastadda i libertinage än i tron. Det gifves likväl ett parti och ett stort parti bland det italienska presterskapet, hvilket i sitt hjerta beklagar den politik som hofvet i Rom använder, Detta parti är sammansatt af män värda den största aktning. Det har dock ej visat sig offentligt och det skulle vara löftesbrott att uppgifva namnet på några af dess medlemmar. Hvad som emellertid är visst, det är att prester af alla klasser — äfven af de högsta — finnas, hvilka hjertligt fördöma påfliga stolens nuvarande hållning, såsom fullkomligt fentlig mot kyrkans sanna intressen. Dessa andliga finnas i alla delar af Italien och tillochmed i Rom är deras antal icke ringa, Men, skall man säga, af hvilket praktiskt gagn kunna väl dessa män vara då de åtnöja, sig med att dölja sina tankar i sina bröst och aldrig våga att öppet visa sig? Anmärkningen är naturlig, men hvilar på en missuppfattning af de män som utgöra detta parti. Deras utmärkande karakter är en devouerad örvertygelse om deras kyrkas dogmatiska förträfflighet. Tanken på att vederlägga de romerskkatolska doktrinerna är alldeles främmande för dem, men de lära och tolka dem på annat sätt än det som begagnas i Rom. För män af denna art måste det, med den egendomliga uppfostran som romersk katolska kyrkan gifver, vara svårt att stiga fram och offentligt protestera mot påfvens yttranden. I alla omständigheter måste katolska teologer hysa skrupler mot att göra detta, men tvekan måste tillväxa, då hvarje handling paralyseras genom frånvaron af hvarje förbindelse emellan personer af samma åsigter. Detta har nu varit fallet med det liberala presterskapet i Italien. Dess medlemmar har varit kringspridda i individuel isolering, utan medel till förbindelse och utan tydliga uttryck för sina åsigter. En gäng syntes det visserligen som om en prest hade uttalat det ord, hvilket skulle gifva uttryck åt de känslor som funnos. Då Passaglia, ännu boende i Rom, under påfvens egna ögon skref sin första afhandling, för att genom tydliga argumenter visa, det påfvedömet icke af några canoniska förbindelser ålades att börja strid på lif och död med Italien, syntes det liberala clereciet fått den ledare det behöfde. Olyckligtvis förverkade dock Passaglia sin AAA