Göteborgsposten – 24 januari 1865, sida 1

brinner ett ljus bakom gardinen till ett fönster i första våningen; i en temligen rymlig sal sitter en ung slicka framför en spinnrock och spinner. Hon kunde vara ungefär sexton år gammal med blondt hår och stora blå ögon hvilka egde en ljuf mildhet jemte denna melankoliska glans, detta obeskrifliga och obestämda sorgbundna utryck som orientens sagoberättare älska att tilldela gazellens ögon. Lutad öfver sin spinnrock arbetade hon ifrigt men icke utan att flera gånger spritta till vid minsta ljud, liksom hade hon fruktat att någon hemlighetsfull olycka hotade att drabba henne. Under det hon sålunda satt vid sit arbete, öppnades en dörr utan buller, sakta steg hördes på golfvet, och en skugga snarare än en kropp lutade sig öfver henne bakom den pall på hvilken hon satt. Den unga flickan vände sig om, och ett leende visade sig på hennes läppar. Hon böjde fram sin panna och yttrade: — God afton, farfar! Den till hvilken hon så talade, var en stor gubbe torr och mager, nästan genomskinlig, hvilken man gerna skulle kunnat taga för en fantastisk skapelse af någon yrande poet. Han hade ett stort hvitt skägg som hängde ned ända öfver hans bröst; hans kala hufvud var skinande som gult elfenben. När han lade sin afmagrade hand på den unga flickans spiunrock, uppkom ett ljud som om man slagit ett benstycke mot ett annat.