Göteborgsposten – 24 januari 1865, sida 1

och hvilka icke vant sig att tänka hvad man lärer i Rom, nemligen att, för att själen skall kunna bibehålla sin känsla tör gudaktighet, måste den stympas och bjelplöst insvepas i okunnighetens linda. De äro å andra sidan män, som, i motsats till de horder af personer i presterlig drägt, hvilka öfversvämma Italien, alltid utmärkt sig genom en djup pligtkänsla, genom ett lefvande begrepp om hvad som menas med ett religiöst yrke. Monte Cassinos intellektuella öfverlägsenhet har ej blifvit köpt med uppoffring at den karakter, som är dess innevånares erkända uppgift, och det är detta som föranleder dess moraliska inflytande inom Italien. Bland dem som lefva i detta kloster finnas män af europeisk ryktbarhet, såsom pater Tosti, författaren till Den lombardiska ligans historia, och andra väl bekanta böcker, en man med utomordentligt liflig uppfattningsförmåga och klart förstånd, hvilken snart sagdt är Italiens mest värderade ecklesiastiska ryktbarhet. Vidare finnes der den utmärkte mannen och djupa tänkaren abbate Vera, en man i hvars närhet man ej kan komma utan att få ett lifligt intryck af hans höga värde. Hans högresta, magra gestalt, ännu mera imposant genom en lugn och från all tillgjord ödmjukhet fri belefvenhet, krönes af ett märkvärdigt uttrycksfullt anlete, hvars höga panna, snart sagdt utmerglade drag, milda och vänliga men dock klara och intelligenta ögon göra honom till typen för en mediterande och odlad prest; utan likväl det ringaste tecken till öfverdrifven asketism i det något sorgsna och kontemplativa uttryck som vanligen herrskar i hans vackra anlete. Abboten i Monte Cassino är en man af hög ecklesiastisk rang; ehuru alltifrån franska herraväldet hans privilegier ha varit inskränkta i förhållande till klostrets mindre inkomster. Fordom var han den förste andlige i riket och hade furstliga besittningar. Den nya regeringen har hittills ej förevagit sig någon reduktion med detta kloster, hvars inkomster belöpa sig till 80,000 francs om året. Abbotens andliga inflytande är dock ännu detsamma, så att ehuru saknande biskopstiteln har han biskoplig jurisdiktion öfver 80,000 själar, spridda i skilda distrikter i olika provinser, hvarest klostret i forna dagar hade besittningar — provinser hvilka varit bland de mest utsatta för röfverierna. Abboten har just återvändt från en biskoplig visitation i sina distrikter, och det är intressant att höra med hvilken vördnad han öfverallt blifvit emottagen både af befolkningen och auktoriteterna. Det är också en egendomlig syn att se honom då han kommer ned från sitt sanctuarium der uppe på Cassinoberget. Scenen tyckes tillhöra medeltiden. Bärande sin biskopshatt, med ett gyllene flätverk hängande från hans kaftan, hvilken är kastad bakåt, och en massiv guldkedja hängande kring halsen, rider abboten på en mulåsna, prydd med ett täcke i klostrets blå och gula färger. En betjent rider vid sidan klädd i samma färger, och abboten helsas alltsom han rider framåt på det mest tillgifna sätt af en hvar han möter. Hela atmosferen i detta hem för lärdom och gudsfruktan, så storartadt och lysande och dock så hemtrefligt i dess oaffekterade vänliga gästfrihet, har någonting medeltidsaktigt, men ändock icke kallt, föråldradt, relikartadt utan varmt och lefvande. Det bebos af män som från denna samma medeltid hafva bevarat traditionen om presterlig upplysning, som ha hållit jemna steg med tiden, som icke förnedrat sin intelligens till den åsigten att lärdom och frisinnadt tänkande måste vara antipoderna till religiös tro och som ej ha kunnat öfvertyga sig om att allt hvad som göres för framåtskridande och civi