som t. ex. ett uppror i Rom? — Kardinaien. Allt ligger i Frankrikes händer, och jag upprepar för eder, att, efter hvad jag tror, kejsar Napoleon önskar upprätthällandet af en verldslig makt. — Erdarn. Och Victor Emanuel? --Kardinalen. Allt beror af Frankrike. — Erdan. Men ers eminens, tillåt mig stå fast dervid, att det endast är en lösning för ett, två eller tre år. Uppenbarligen skall Italien inom en tid tillegna sig den romerska enclaven. Då vore det likväl bättre för påfvedömet, om man redan nu ställde det i säkerhet inom möjlighetens gränser. — Kardinalen. Må vara. Men som kardinal måste jag i denna punkt underkasta mig det hel. kollegiet och påfven. — Erdan. Ers eminens! Er tankegång är ej frå, och enligt min åsigt är det en olycklig ställning att ha själen så bunden i handlingens stund. — Kardinalen. Jag är kardinal och har förpligtelser. Men i de vigtigaste punkterna är min ande helt och bållet fri. Jag vill Italiens fullkomliga oberoende. Jag förkastar, liksom hela min nation, Österrikes ok öfver Venetien, Österrikes öfvervägande inflytande i Italien. Jag skulle önskat en eliga, en konfederation. Gioberti, Rosmini, Ventura, som ni ställer emot mig, ha aldrig eftersträfvat något annat, än en italiensk liga. — Erdan. Men nu antager ni väl fait accompli? — Kardinalen. Jag medgifver det. — Erdan. Tillåt mig den indiscreta frågan, om äfven andra kardinaler hysa åsigter, lika med ce. eminens? — Kardinalen. Jag tror fem eller sex. — Erdan. Hvad är då egentliga skälet, hvarföre Pius IX är så fientligt sinnad mot Italiens enhet? — Kardinalen. Pius IX beherrskas helt och hållet af de personliga intryck, som 1848 gjort på honom, och den egentliga ledningen af allt detta tillhör jesuiterna. — Erdan. Verkligen? jesuiterna? Jag trodde dem blott vara ett partispöke! — Kardinalen. Deri har ni ej rätt. Jesuiterna äro öfverallt allsmäktiga. Civiltå Cattolica är källan till allt ondt. — Erdan. Och kardinal Antonelli — Kardina len. Jag har för hans politiks skull sedan länge varit i strid med honom. Sedan 1856 har jag brutit med honom. Sedan 15 år har ban haft Kyrkostatens angelägenheter i sina händer och har ej kunnat förutse något deri. Sålunda har han icke insett, att den verkliga kraften ligger hos Frankrike. År 1859 sade han, att edet vore alls ingenting. Han anspelade med en olycklig id på det hel. kollegiet, om neml. Ryssland vunnes för den hel. stolen. Han hyste ett obegränsadt förtroende till Ryssland. Han besvarade hvarje svårighet med sin tillit till Rysslands bistånd. Och hvaa har skett? Att Ryssland var en af de första makter, som erkände Italien. Han är ej någon statsman; hans uppträdande har varit olyckligt; endast hans bröder bankirerna ha visat sig ega talang. Så slöt samtalet, hvaraf Erdan till slut lemnar följande resums: 1. Kardinal dAndrea antager ideen om en öfverenskommelse med Italien på basis af fait accompli. 2. Han vill ej bryta med Rom; men han måste vakta sig för att icke gå så långt, ifall han icke redan i denna punkt något komprometterat sig genom sitt offentliga och på visst sätt djerfva lofprisande af pater Passaglia. 3. Kardinalen förkastar helt och hållet romerska hofvets illiberala tendenser och har flera anklagelser mot jesuiterna och hans kollega, kardinal Antonelli, än jag som fritänkare. 4. Kardinalen beklagar det själstillstånd, hvari h. helighet Pius IX befinner sig. 5. Han är alltigenom gynsamt stämd för den franska politikens ännu ofullständigt utvecklade ståndpunkt i afseende på Rom. 6. Kortligen, kardinalen undviker positiva förklaringar tillfölje af en klokhet, som man förstår. Franska statsrådet sysselsätter sig f. n. med ett lagförslag om lättnader för bildandet af anonyma sällskaper. Det talas i Paris om en bourbonsk landstigning, som skall törsökas på Sicilien, för att derifrån företaga ett tåg mot Neapel, såsom kardinal Ruffo och senare Garibaldi ha gjort. Man väntar underhandlingar mellan Frankrike och Österrike om ett handelsfördrag. Senare Post. Från Tyskland skrifves, att prins Friedrich Carl återvändt från Wien till Berlin. Intet pålitligt förljudes om huru hans resa slagit ut i politiskt hänseende. Bayern har förklarat österrikiska regeringen, att det icke skall motsätta sig en öfverenskommelse mellan Preussen och hertigdömena, såframt den hålles inom förbundsdagens kompetens. — Men det vill ej Preussen, och hvad då? Konungens af Preussen trontal blir mycket oblidt behandladt af engelska pressen, som likväl å andra sidan icke känner synnerligt deltagande för deputerade kammaren, derföre att den genom att påskynda och understödja kriget mot Danmark sjelf bidragit till grundläggandet af en militärdespoti. NMorning Post gör sig särskilt lustig öfver de stora flottplaner, som bebådades i trontalet. Franska regeringen tänker i dansk-tyska frågan meddela lagstiftande kåren en talrik samling aktstycken, och man väntar ett bestämdare uttalande än hittills at utrikesministern i den inledning, som uti gula boken brukar föregå hvarje särskild dokumentsamling. Detta uttalande anses komma att gå i samma riktning som en artikel i den officiösa Revue Contemporaine, som säger: Hr v. Bismarck vill skapa en stark maritim ställning, som på en gång beherrskar Nordoch Östersjön, samt förena dessa båda haf genom en bred kanal, som ständigt står öppen för de tyska krigsskeppen och sätter dem i stånd, att tränga fram i Östersjön, utan att fråga de skandinaviska makterna om lof. Genom denna kanal skall Östersjön upphöra att vara en rysk och svensk insjö, i det den blir tillgänglig tör Tysklands handel och fottor. Man skulle tro, att en sådan plan hvarken skulle stöta på motstånd hos Österrike eller hos tyska förbundet, och likväl är det misstroende som hr v. Bismarcks personliga ka22Z2Z F— — — — — — — Mms —