besöker stallarne, ridhusen, rekrytskolorna ete., allt under det han äfven egnar sig åt den politiska mission, som preussiska regeringen säges hafva åt honom uppdragit nemligen att åter reda den fnurra på tråden, som uppstått i underhandlingarne mellan Osterrike och Preussen om Slesvig-Holsteins öde. Man tror, att det sannolika resultatet at prinsens diplomatiska bemödanden skall bli en sammankomst mellan Bismarck och den österrikiske premierministern, grefve Mensdorff. Den ögonblickliga ställningen betecknas naturtroget at Köln. Zeit. sålunda: För älskare al antiteser lemnar Preussens närvarande ställning till Österrike i den slesvigholsteinska frågan intet öfrigt att önska. Preussen vill antingen hertigdömenas införlifning med eller nära anslutning till Preussen, under inga omständigheter en suverän småstat. Österrike vill en suverän småstat, under inga omständigheter Slesvig-Holsteins anslutning till eller nära införlifning med Preussen. Detta är för ögonblicket den tydliga ståndpunkten, på hvilken Slesvig-Holstein ungefär liknar en kullfälld trädstam, öfver hvilken lagts en lång bräda, å hvars båda ändar Preussen och Österrike gunga, tills en al dem blir hängande i luften. Emellertid saknas det icke antydningar om, att Österrike ej menat så fullkomligt allvarligt med sin motsägelse. Hofvet i Wien skulle kunna medgifva om icke precist en anslutning, åtminstone ett närmande mellan Slesvigholstein och Preussen, om Preussen deremot ville afstå från alla annexationsplaner. Ja, äfven om Preussen hårdnackadt fordrar annexation, skall Österrike icke vara oböjligt, förutsatt att det icke behöfver sjelft gå tomhäudt. Eavivalenter, compensationer skola derföre bli stickorden Fär was muss was. Så stå s. v. sakerna och, såsom man ser, ingenting mindre än gynnsamma för anspråken hos det från all besittning skiljda tyska förbundet. Det gamla ordspråket besannas åter: Beatus possessorPreussen och Österriko tänka afgöra saken sinsemellan. Det är naturligt, att man i Mellanstaterna med största intresse följer prins Carls mission. Lyckas den, är deras sista hopp till Österrike äfven släckt, och de ha då intet annat val än att kasta sig i armarne på Frankrike; misslyckas den, är ändtligen det ögonblick inne, då de, utan att behöfva tillgripa det sista förtviflade medlet, kunna vänta sig få hämnd på Preussen för de många förödmjukelser, som det tillfogat dem. Augsb. allg. 2eit., gom i detta hänseende är ett uttryck för stämningen i Mellanstaterna, säger i elutet af en artikel: Skulle det olyckliga steget (hertigdömenas annexation till Preussen) bli taget, måste följden deraf bli det tyska förbundets upplösning och tillintetgörelse; ty det skulle då bli ett röfvareförbnnd, i hvilket den starkastes rätt, näfrätten, allena skulle ha giltighet. — ma Ut —— — — -OÖ — 2— — — — — —0tk 4— — Z-— — S — — Underrättelsen om Karl Gutzkows död har icke bekräftat sig. Han gjorde d. 14 d:s å morgonen ett försök att beröfva sig lifvet och tillfogade sig betydliga sår i armarne, balsen och bröstet, hvaraf stark förblödning följde; men det oaktadt lyckades det den tillskyndande läkaren att frälsa hans lif. Huruvida han skall kunna resa sig från sitt sjukläger, är emellertid tvifvelaktigt. Gutkom var ej redig, då han band på sig: harm och förargelse öfver långvariga tvister i Schillerstiftelsen hade gjort honom sinnesförvirrad. Kejsaren af Österrike har uppmanat sin minister, att fästa största möjliga afseende vid finansutskottets beslut om en nedsättning i budgeten. Det har visserligen stått i storhertigens at Mecklenburg makt, att hålla det pariarkaliska prygelstraffet i häfd och ära, men att få sina undersåter att vända ryggen till för köppen, det har öfverstigit hans krafter. De mecklenburgska bönderna föredraga, att vända ryggen åt faderneslandet och utvandra i stora massor till mindre patriarkaliska länder. Från 1850—1862 utvandrade 76,000 personer, år 1863 c:a 7,000 och för förflutna året anslås utvandrarnes antal till 10,000. Fortfar det på detta sätt, anmärker Opinion nationale, skall det icke dröja många år, innan storhertigen blir allena qvar i landet med sin profoss, och då uppstår den frågan: Hvem at de två shall då svänga käppen, och hvem skall släppa ryggen till? Den i Frankrike med anledning af den påfliga encyclikan uppståndna tvist har fått ett nytt intressant uppslag, i det den gitvit den bekante kardinal dÄndrea — påfve-pretendenten — anledning och uppmuntran att oppet uppträda med sina åsigter och planer. Kardinalen stödjer sig helt och hållet vid franska regeringen och har i sitt program äfven npptagit försoning med Italien. En i Neapel befintlig korresp. till parisertidn. Temhps-?, Erden, har kommit i beröring med nämnde kardinal, med hvilken han haft ett samtal, hvari denne senare, så att säga, aflagt sin trosbekännelse. Kardinalen yttrade sig ungeI fär sålunda: Jag är liberal, italienare och framåtskridandets man, och beklagar derföre encyclikans offentliggörande, fastän jag i min egenskap af kardinal godkänner densamma. Min liberalism är lik eder förträfflige franske katoliks i Correspondant; jag delar hrr de Montalamberts, de Falleronxs och Dupanloupe åsigter. Jag anser, i likhet med en fransk biskop af stor auktoritet, att hr Vuillot är en ortodox dåre. I eder skrifvelse till Temps tyckes ni ställa mig i motsats till de franska abbeerna. Det gör mig ondt, ty jag skulle icke vilja gälla för motståndare till det franmr me ee — —: —