Fran Utlandet. Förhållandena i Preussen börja bli hvad engelsmännen kallar miserable. Feodalismen och reaktionen hotar, och de liberala våga endast sakta mumla tillbaka sitt knot. De officiösa tidningarne i Berlin rikta de våldsammaste angrepp mot deputerade kammaren, hviken rent af betraktas som upprorisk på grund af en år 1863 at konung Wilhelm afgitven förklaring, att ett fientligt uppträdande mot hans regering icke låter sig förenas med trohet mot hans person. Bismarcks egen organ Nordd. allg. Zeit. hotar ej allenast pressen med straff för återgifvandet af starka yttranden, som framkomma i deputerade kammaren, utan äfven sjelfva de deputerade. Det ministeriela bladet erinrar om det preussiska öfvertribunalets utslag i Mars 1864 i hänsyn till offentliggörandet at yttranden, hvilka fällas under landtdagens förhandlingar, men i och för sig måste anses för straffvärda. Redaktörerna skola derföre göra klokt i att iakttaga den största försigtighet. Under alla omständigheter är regeringen fast besluten, tillägger bladet, att sätta en gräns för enskilda deputerades försök att tillåta sig straffvärda yttranden. Läsaren finner häraf tillräckligt, hurn bevändt det är med den preussiska konstitutionalismen. De deputerade hotas med förföljelse, om de våga fälla yttranden, som äro för regeringen misshagliga; och tidningarne förbjudas återgitva sådana yttranden. Regeringen ville endast veta al ett ja-parlament, och nationen åser med ett förvånande kallsinne detta mordanslag mot dess frihet. Det konservativa partiet inom deputerade kammaren har föreslagit en adress, till svar på konungens trontal, hvilken också förnämligast är en omskrifning af detsamma. Armåorganisationen, sådan konungen vill den, förordas deri, liksom äfven kronans prerogativer, om hvilka det heter, att de böra behandlas och betraktas icke som en motsats till författningsrättigheterna, utan som den värdefullaste delen af den preussiska författningen och gom den säkraste garanti för det preussiska folkets frihet. — Det skall bli egendomligt att följa förhandlingen af detta adressförslag, hvarunder det skall verkligen visa sig, huru starkt det liberala partiet inom kammaren i sjelfva verket är. I den franska tidn. Opinion nationale läses följande ironiska yttrande, hvars dubbelmening ej gerna bör kunna undfalla nåon: g Fredrik den store skref som bekant dåliga vers, men han var en duglig statsman och förde lysande krig. Vår samtida konung Wilhelm har icke mycken likhet med honom. Preussens nuvarande suverän förer krig, hvilka endast kunna tillfredsställa en