Göteborgsposten – 23 januari 1865, sida 1

let. Det sanns i detta afseende ingen så dristig uppgift som de ej grapo sig an med och zenomförde. Sälunda berättas det huru en iddare erhöll af en dam till skänks en hufvudbonad, man skulle nästan vilja kalla den on rökmössa. I midten på densamma såg man en smakfull fågelgrupp, öfver venstra örat staden Trojas ömkeliga förstöring och öfver let högra Carl den Stores historia i sammanlIrag. Huru mycket sammandragen denna historia än måtte ha varit, kan man lätt föreställa sig med hvilken fin nål den måtte ha varit utförd för att i någon mån uppfylla billiga fordringar. En tysk poet beskrifver med entusiasm en dylik mössa — nutidens poeter bestå sig ej med sådane — hvilken han på landsvägen köpt af en förrymd nunna för en ko samt smör och ost. — Det finnes ännu qvar mästerligt utförda tapeter, föreställande Wilhelm Eröfrarens tåg till England, och det antages att de blifvit utförda af Wilh. Eröfrarens gemål Mathilda. Hvad som emellertid är visst är att de leda sitt ursprung från konungaborgen. — Ehuru tapisserifabriker redan år 1000 funnos i Frankrike, är det likväl visst att största delen af tapisseriets under vid denna tid voro verk af husslöjden. Då nålen hvilade kom sländan fram. Spinnrockens uppfinning daterar sig från 1400-talet. Borgfrun behöfde ej skämmas för denna sysselsättning, ty äfven denna husslöjd idkades af drottningar. Till denna husslöjd gat nemligen en drottning Bertha impulsen, hvarföre man ock i portalerna till åtskilliga kyrkor i Frankrike ser hennes bild, besynnerligt nog — man vet ej hvarföre — alltid försedd med en gåsfot. Länge efter henne idkade äfven de förnämsta damer denna konst. En konung lät på sin aflidna gemåls graf sätta en siltverslända säsom sinnebild af hennes huslighet. Liksom svärdet var mannens prydnad, så ansågs sländan vara qvinnans, och bevis härpå är att i de gamia kontinentu.. lagarne, isynnerhet arfslagarne, kallas den manliga sidan svärdssidan och den qvinliga spinnrockssidan. I de gamla svenska lagarne deremot kallas de båda sidorna hatt och hufva. Äfven väfnader förfärdigades på borgarne, och väfstolen utgjorde en möbel i borgfruns gemak. Man värderade den motion som vanns deraf, att en liten vacker fot nedtryckte tramporna, medan handen skötte den lätta spolen. Fina linnen voro hvad som oftast förfärdigades. — I sammanhang härmed gaf tal. en resume at en täck bretonsk legend, utgifven at Emile Souvestre och poetiskt behandlad af C. Ploug, hvilken gaf en klar bild af dessa tiders behagliga huslighet och ogenerade sätt att vara. Tal. tillade, att han nu i korta drag tecknat riddarborgarnes hvardagslit i motsats till lifvet utom dessa borgar. Hvad tal. nu framställt vore riddartidens prosa i motsats till det Å fantastiska skimmer, som poesien kastat deröfver. Det hade varit hårda granitstycken som sålunda inkommit i poesien; men de ge såt densamma soliditet och det är dock af dem man bygger historien. Riddarborgarnes lif svar enformigt, det var ej accidenteradt och ilångt ifrån sådant, som en och annan poet skildrat detsamma, ehuru äfven inom borgarne ,Jäfventyr förekommo och dramer tilldrogo sig, Iskakande dramer, rörande dramer, älskvärda Å!dramer. Det var emellertid ej från riddarporgarne som någon impuls till social utvecklling, ännu mindre social pånyttfödelse, skulle -komma. Denna impuls gass af städerna med deras kultur, handelsrörelse, undervisningsvä(sende. kommunal och nästan parlamentariska Ilinrättningar. Allt detta var väl ännu ofritt Hdoch formerna voro stela; men det innebar fröet ttill utveckling, till en framtid. Dessa medelestids-städer växte allt högre, medan riddarbor-!garne förlorade först sin glans och sedan t. o.