Göteborgsposten – 20 januari 1865, sida 2

— — ——————— — SSE komma mig icke att sakna min — min man hvarken mer eller mindre. Jag kan sörja honom, om jag vill, lika mycket utan mössor som med dem, och de göra att håret faller af. Alla säga att det är ytterst ohelsosamt att ha hufvudet betäckt. — Men du betäcker icke ditt, vågade June anmärka i det hon såg på krusflorspersedeln, som satt på Lauras to p i nacken. — Nej, men du skulle vilja, att jag gjorde det Hvarför envisas du att jag skall bruka sådana usla saker: Det är min ötvertygelse, att du är afundsjuk på mig. Jag rör icke för att du icke är vacker, June uthärdade allt detta tåligt. När Laura var vid sådant lynne, var det bäst att låta henne säga allt hvad hon ville. Och Jane trodde, att hon mera talade för att fa sug: emot än af något annat skäl, ty hon trodde, att Laura fästade ulltför mycket ufseende vid det, som passade sig, för att ligga af mössorna, innan sorgåret var slut. Men resultatet var, att Laura icke reste till London till bröllopet. Kanske hade hon aldrig ämnat göra det. Judith trodde det och sade det till lady Jane. Följande år skulle Laura tillbriaga hos lady Oakburn, lemnande de tunga klädningarna och de afskydda mössorna, som betecknat hennes enkestånd, i Södra Wennock, och Judith var nästan säker på, att ludy Laura icke hade ämnat att visa sig i staden, förrän hon blifvit qvitt dessa obehagliga tillhehör. Jano reste således ensam. Hon kom till London först dagen före bröllopet. Judith var med henne som vanligt,