Göteborgsposten – 19 januari 1865, sida 3

för närvarande yttrar sig uti en skenbar indifferentism och köld för hvad som tilldrager sig på den stora politiska vädjobanan. Emellertid skall denna om ock endast tillfälliga slöhet bli af sina sorgliga följder, i det den skall uppmuntra reaktionens herrar till allt djerfvare anlopp mot folkfriheten, hvars försvar ingen skall våga taga, förrän vinden slår öfver på en ny kant. I detta afseende gitver stöllningen i Preussen ett trätfande vittnesbörd på den törvirring, som i allmänhet råder. Vi se der regeringen, reaktionär från hårfästet till stortån, rikta hugg på hugg mot folkrepresentationen och tillochmed hota den så som om hon vore en korporal inför en afdeln. rekryter. Nåja, korporalsregimen är ock traditionel i Preussen, och käppen har der en viss gammal häfd. Man vet ej, hvem man skall mest beklaga, konungen eller folket, den förre derföre att han ej tager i akt det förflutna, som värnar hvarje monark för att spänna bågen för högt, eller folket, som låter sig berusas al en dufven Sieges-champagne och ropar lebe hoch öfver den tappra arme, som kunnat slå en många gånger — svagare fiende, medan man trampar det sjelft på nacken och proklamerar en fast regering. Visserligen kan man vänta, atl några få individer inom landtdagen skola åter låta förnimma sin oppositionela stämma och tala manliga ord till folket; men detta är drucket och vill ej höra allvar. Leben und loben lassen! ropar det, ännu rusigt eter den kannibaliska måltiden på Danmarks jord och Bismarck ler i mjugg åt formeln seben lassen, som han blott anser för ett abstrakt begrepp. i I deputerade kammaren i Berlin har Grabow blifvit med stor majoritet återvald till president, Unruh och Bockum-Dolffs till vice presidenter. Då Grabow åter intog presidentstolen, sade han bl. a.: ÅIstället tör den ötverenskommelse med regeringen, hvarpå man hoppats, ha inträdt alla möjliga förföljelser mot de liberala. I trots af upprepade försök om att betvinga kammaren och försvaga författningens lifskraft är kammarens valspråk alltjemt kungsordet: Endast den, som ställer sig på rätts grund står på segergrund. Under detta banr hoppas man en öfverenskommelse med regeringen. Måtte statsregeringen med oss beträda denna väg till folkets och landets bästa. — Det är med en viss nyfikenhet vi afvakta närmare redogörelse för detta tal, hvilket säkerligen är till formen mera klassiskt, än det vill synas af här meddelade telegrafiska utdrag. Anmärkningsvärdt är att sjelfva Köln. Zeit., som i parentes sagdt finner konungens troutal i mer än ett afseende glädjande, endast har några obetydliga fraser till gensägelse mot konungens emot representationen afgjordt fientliga program. Det är dock helt naturligt, ty oppositionen har i närvarande stund icke någon fast grund i den allmänna meningen. Folket vill försoning med regeringen och vill under segerfröjden bära offret at sin lagliga sjeltständighet till tronen. Prins Friedrich Carl af Preussen, ötverbefälhafvare öfver de allierade tyska trupperna under kriget mot Danmark, anlände d. 15 d:s på aftonen till Wien, der han på bangården mottogs af orkehortig Leopold. Prinsen tog in i det k. palatset. Det skenbara ändamålet med prinsens resa är att aflägga en höflighetsvisit och till kejsaren öfverlemna det befäl, som blifvit honom anförtrodt; men det är säkert, att ett politiskt ändamål ätven döljes derunder. De tyska tidningarne ha med vanlig vidlyftighet uttalat sina kommentarier häröfver; det sannolikaste är dock, att prinsen skall uppmana Österrike att afstå från sina besittningsanspråk på hertigdömena — anspråk som det hittills strängt bållit på, i afsigt att tilltvinga sig af Preussen vissa garantier i hänsyn till Ungern eller Venetien. De af vienertidn. Presse offentliggjorda depescher, vexlade mellan Wien och Berlin, tyckas ha framkallat ej så ringa bryderi i Berlin, emedan de kastat ett bestämdt ljus öfver Preussens annexationsplaner i hertigdö mena. Äfven i Italien har regeringen uppträdt mot den påfliga encyclican och säger sig vilja senare bestämma hvilka delar af detta dokument, som ej få offentliggöras, emedan de äro anstötliga mot statens lagar. — Det är synbart, att detta italienska regeringens beslut står i något slags samband med den franska regeringens, hvilka båda tyckas anse tiden fm lnJd bhagt33 TA EF Et Lo EEK km—2m2— e—6—;m— C2. WL— D2 LDOLee: :DOMo0:e-eaeeeeeem Lt— TT REF