Göteborgsposten – 19 januari 1865, sida 3

relse framkallar den, som ni vet, lady Jane, hvarost anlag derför finnes. — Ja, svarade hon mekaniskt utan att höra eller se något och helt och hållet upptagen af den enda stora misstankan. Hade mr Carlton varit hennes man, skulle Jane tillbragt sitt återstående lif med att bedja för honom. — Vet ni, om han på de sista åren ännu misstänkte, att han kunde komma att få det? — Hvad för något? sade Jane i det hon sökte samla sina tankar. — En hjertsjukdom. — Jag har aldrig hört det — aldrig. Om det var förhållandet, så vet väl Laura det: Stackars Laura! Hur skulle de meddela henne underrättelsen? Hon var den obeständigaste qvinna i verlden. Den ena stunden var hon ytterligt förbittrad på mr Carlton, och den nästa hade hon vexlat om och gret för hans skull, beklagade honom med kärleksfulla ord och förebrådde sig sjelf såsom den der var orsaken till all den nuvarande olyckan. Jane kom in, önskande i sitt hjerta att någon annan åtagit sig uppgiften att meddela Laura bvad som inträffat. Lauras ursinniga attacker — hon fick nu säkert en sådan — pinade henne. Hon fann Laura stilla i sängen, hennes hufvud var nedgräfdt i örongottet och mr Carltons dödsbref — så kunde det kallas — hopkramadt i hennes hand. Jane satt tyst bredvid henne och väntade på att hon skulle bli lugnare; det skule bli bäst att underrätta henne om förhållandet, när Laura var utmattad i fysiskt hänseende, och Jane väntade med svi