vom sändt dessa saker. Modren hvilken sade sig ha trott att det varit hennes man som hemsäåndt sakerna, föll icke på den tanken att de kunde varit sända af hennes vanartige son. Då Emil i polisvakten aflagt sin bekännelse, fördes han hem för att utvisa, hvarest han hade gömt de stulna penningarne. Han uppgaf till en början att han till gömställe valt ett vretrum, men då han, innan han fördes ut till vretrummet, i hemmet tillfrågades om han fortfarande erkände, förnekade han genast all brottslighet. Man gjorde härvid, liksom sedermera, den inkttagelsen. att han ej i fadrens närvaro vågade tala sanning. Poliskonstaplarne som följde honom togo honom derefter med sig till omförmälde vretrum, men han bekände nu, att han gömt penningarne på botten af ett i föräldrarnes boningsrum befintligt klädskåp, hvarefter han öfver desamma kastat några skjortor och annat orent linne. Då man emellertid såg efter i skåpet, funnos der inga penningar. Gossen började bittert gråta, förklarande Latt de blifvit borttagna. Poliskonstaplarue sökte ännu en gång ytterst noga i skåpet, men inga penningar kunde anträffas. Som gossens uppgift syntes vara sanningsenlig och då man hade skäl att misstänka, det fadren brukade hålla till godo med vinsten af sonens stölder, sökte man på åtskilliga ställen i rummet, utan att likväl kunna finna något. Huru poliskondtaplarne emellertid talade med Elias Jöusson så losvade han slutligen att om penningarne händelsevis hittades, skulle han återlemna dem. Denna (händelse inträffade också dagen derpå, då Jönsson infann sig med 81 rdr 10 öre, hvilka han påstod att hustrun nyss förut hittat i samma skåp der dagen förut en så grundlig undersökning egt rum. Då poliskonstaplarne med bestämdhet förklarade, att några penningar vid den af dem hållna undersökningen omöjligen kunnat finnas i skåpet, var detta en omständighet som temligen tydligt talade emot Elias Jönsson. Härtill kom gossens underättelse, att då han gömt penningarne I skåpet, hade fadren frågat, hvad han gjorde der; gossen svarade att han Ågjorde ingeuting och gick derefter ut i köket till modren. Då han sedermera återkom in till fadren visade sig denne ovanligt mild emot honom. Af de fem rdr som han medgaf sig förut ha stulit från hr R. hade han gömt 3 rdr emellan väggen och baksidan på en chiffonnier i föräldrarnes rum. Då han några dagar senare eftersåg penningarne, voro de borta. och medgaf han gråtande, att fadren troligen blifvit vid dessa penningar. Fadren brukade visserligen aldrig uppmana honom att stjäla, men om han hade stulit något och kom dermed, var det bra. Modren deremot Åförmanade honom mera. Dessa bekännelser kunde man vid polisförhöret först förmå honom att afgifva sedan föräldrarne visats ur sessionsrummet. Medan dessa voro närvarande ljög han deremot hit och dit. Fadren, en person med högeligen obehagligt utscende, gestikulerade och pratade vidt och bredt om det utmärkta sätt, hvarpå han uppfyllt sin faderspligt, och förklarade att om han på minsta sätt uppmuntrat sonens tjufaktighet, vore han färdig att sjunka ned i afgrunden. Men ehuru en dylik knalleflekt icke inträffade, tog poliskammaren likväl hans brottslighet för gilven och införpassade honom till cellfängelset. Äfven de båda pojkarne införpassades. Mälet förvisades till rådhusrätten. — Den 5 Oktober sistlidet år borttappades vid Stigbergsliden af springgossen Anton Strömberg i tjenst hos grossh. C. F. Welin en 100 riksdalerssedel tillhörande nämnde grosshandlare. Saken kungjordes genast i tidningarne utan att någon upphittare anmälde sig. För några dagar gedan hade likväl polisen fått spaning om att pigan Petronella Jönsdotter, i tjenst hos arbetskarlshustrun Christina Pettersson, ofvannämnde dag i närheten af bommen vid Stighergsliden upphittat en dylik sedel. Till fölie häraf voro såväl Petronella Jönsdotter som hustru Christina Pettersson och en hos denna boende person vid namn Carl Bredberg i Måndags uppkallade inför poliskammaren för att i saken höras. Vid det förberedande förhör som poliskommissarien Kant, sedan han erhållit kännedom om att pizan Jönsdotter upphittat penningebeloppet. anställt med denna och hennes matmoder. hustru Pettersson, hade Petronella Jönsdotter erkännt att hon ifrågavarande dag vid ti-tiden i Stigbergsliden upphittat ett ihopviket papper, men att hon ej då vetat hvad värde detta hade eller ens om det var penningar. Efter hemkomsten hade hon visat sitt fynd för sin matmoder. hvilken då yttrat: Åjag tror det är penningar, jag skal: gå till staden och fråga Bredberg. Hustru Pettersson hade derpå aflågsnat sig med sedeln, men på eftermiddagen återvändt i sällskap med Bredberg. Dessa båda personer hade då upplyst Jönsdotter om att den ifrågavarande sedeln skulle vara en tioriksdaler, att de för densamma köpt en schawlette samt bomullstyg till en kjol åt henne, hvarjemte de förbjudit henne att för någonsomhelst omtala det hon hittat några penningar. Beloppet vore så obetydligt att det ej lönade mödan annonsera derom i tidningarne, hade de sagt. Jönsson hade sedermera ej omtalat händelsen för någon, ehuru hon vid ett tillfälle, då hustru Pettersson och Bredberg varit ovänner och oqvädat hvarandra, hört den förra säga att den upphittade sedeln varit en hundrariksdalerssedel Hustru Pettersson hade vid nämnde förberedande förhör berättat, att då Jönsdotter hemkommit och visat henne sedeln, hade hon väl förstått att det var penningar, men ej värdet deraf. Hon tog derföre sedeln och begaf sig till staden för att förfråga sig derom. Vid Masthuggstullen mötte hon Bredberg och visade honom sedeln, hvarvid han utropat: Det är en hundrariksdalerssedel! Kom skola vi se efter i tidningarne om den är efterlyst och om ordningsnummer samt Litt. och seriebokstaf finnas utsatte; i annat fall kunna vi tryggt vexla den. Sedan de eftersett i tidningarne, men ej påträffat någon annons om sedeln, följdes de åt till handl. Stillström för att få vexla, men då detta ej lyckades, hade hustru Pettersson begifvit sig till Diskonten i samma ärende, hvarunder Bredberg qvarstannat i hr Stillströms bod. Då hon efter att på Diskonten ha fått vexla sedeln återkom till Stillströms, hade hon lemnat Bredberg penningarne. hvarefter hon gjorde åtskilliga uppköp i —c — — —— —