Göteborgsposten – 18 januari 1865, sida 3

bar icke glömt det. När hon mot min vilja kom ned till Södra Wennock, öfverlade jag redan i mitt hjerta, hur jag skulle kunna få mitt obetänksamt ingångka äktenskap upplöst. Underrättelsen att hon kommit träffade mig som en blixt; hon och du vistades i samma stad, och farhågan att allt skulle up,täckas, fruktan att du skulle få veta, att jag redan hade en hustru, gjorde mig vansinnig. Laura. tro mig, det är rena sanningen, så vidt jag kunnat inse, då jag sedermera tänkt på det förflutna — att jag blet vansinnig i min förtviflan. Och det är alltsammans. När jag återkom till mina sinnen — och det gjorde jag samma afton — vaknade jag upp ur hvad som tycktes vara en omöjlig dröm. Allt, som då kunde göras, var, att borara så väl som möjligt min hemlighet och ikläda mig ett harnesk mot hela menniskoslägtet, att låta en skärm af stål stå mellan mig och hela den yttre verlden. Det är du, Laura, som omsider vällat upptäckten at hvad jag begått. O, hvarför kunde du ej ha litat fullkomligt på mig? IIvilka moln, som än funnits i vårt äktenskap, så kan jag förklara vid min heder, utt de försvunnit, och att de misstankar, som du hyst på senare tider, varit fullkomligt ogrundade. Hade du kommit till mig och sagt öppenhjertigt: jag vill se efter hvad du gömmer i skåpet uti drogrummet, skulle jag med nöje gifvit dig nyckeln. I det skåpet fanns, så vidt jag visste, iutet, som icke du och hela verlden gerna kunde fått se — ingenting, som kunde skada mig, ty det brefvet, som du lär ha funnit, trodde jag mig hafva uppbränt för längesedan.