Göteborgsposten – 13 januari 1865, sida 1

itta, hvad han fann att de offentliga auktoiteterna ej voro benägna taga om hand. Han ammankallade ett litet möte af utvalda medorgare till sitt eget hus och framställde för em planen till ett sällskap, hvilket, genom tt använda de almosor som hvarje dag utan rskillning gåfvos på gatorna, skulle försöka tt bispringa alla dem, som verkligen voro lottställda och icke erhöllo någon hjelp at ogeringen. Idåen vann gehör, men de hiner man mötte så snart man sökte sätta den verket, voro sådane, att många som först inrädt som aktiva medlemmar hastigt blefvo nisströstande och afstodo. Men grundläggaen förlorade deremot icke modet, och sedan dan genom outtröttliga ansträngningar erhålit en summa penningar samt skaffat sig medrerkare at personer at bättre skrot, började van sina operationer med att söka bispringa lem af tiggareskrået som ännu ej ofverskridit ju år. För detta ändamål öfverenskom man ned franciskanermunken Don Ludovico, att lenne skulle mot en bestämd afgist emottaga Harnen i sitt etablissement. Ilär återigen stötte man på en ny motgång. Inga vilkor unde förmå barnens föräldrar att emottaga le anbud som gjordes dem, och inom några veckor måste man erkänna, att utan polisens nellankomst skulle det vara omöjligt att uträtta något. Följaktligen anlitades dess biständ, omkring femtio barn insattes hos Don Ludovico och tillfälle till arbete erbjöds åt deras föräldrar. Det är ett märkligt förhållande, att under de tre år som denna inrättning existerat ha endast tre fall förekommit, i hvilka anbuden att begagna sig deraf frivilligt antagits. Denna början följdes emellertid al arran gementer med småbarnsskolorna och andra inrättningar; men man hade ännu intet företagit sig med de fullvuxna tiggarskälmarne, hvilka vägrade att ingå på alla vilkor och voro skyddade genom frånvaron af alla tvångslagar. Det var då som Don L. Rodino uppgjorde en plan, hvilken troligen är fröet till den italienska fattiglagen. Han skyndade till Turin och utverkade en förordning, att de fattiga skulle underhållas al sin egen provins, att de från andra provinser som befunno sig i Neapel skulle sändas till sina hemorter, och att alla som befunnos tigga på gatorna, sedan det sällskap Don Rodino grundlagt erbjudit medel att försörja sig, skulle behandlas som lösdrifvare och öfverlemnas till polisen. Beväpnad med denna makt återvände han till Neapel och förvandlade hastigt i ett högst vigtigt afseende denna stads utseende. Det system som infördes är följande: Hvem helst som tigger kan arresteras och föras till en inrättning som sällskapet bekostat och leder. I denna förblir han i tvenne dygn. Under denna tid måste förhållandet undersökas, och lämpliga åtgärder vidtagas af polisen. Tiggare från andra provinser sändas hem på allmän bekostnad, medan de i Neapel infödda delas i tvenne klasser -— de oärliga, inbegripande alla bedragare och återtallna tiggare, hvilka öfverlemnas till polisen för att sättas på korrektionshus; och de verkligen blottställda, som insättas i någon af välgörande inrättningar med hvilka sällskapet träffat öfverenskommelse. Dessutom har sällskpet bekostat tvenne egna inrättningar, hvilka äro mönster för förträfflig anordning: ett hospital för sådana tiggare som äro angripna af kroniska åkommor och för hvilkas emottagande för beständigt intet arrangement finnes i något af de befintliga hospitalen; och en inrättning för uppfostran af blinda tiggarbarn. Dessutom utdelas utom hus föda till sådane fattiga som synas direktörerna berättigade till dylikt understöd. Mycket af detta maskineri kan ej ne kas vara outveckladt. Men vi dröja ej heller vid detsamma för dess inre förträfflighet, utan