Göteborgsposten – 13 januari 1865, sida 1

——————— —8 då jag fick veta, att mrs Crane dött derför att hon tagit in drycken, och att det upptäckts, att den var förgiftad. Då uppstego tvifvel hos mig; jag kom ihåg att mr Carlton och hans patient helsat hvarandra söndagsaftonen på ett sätt, som bevisade, att de voro mycket bekanta med hvarandra, men jag trodde likväl, att mr Carlton omöjligt kunde ha gjort något så nedrigt. Först då jag vid förhöret hörde honom svära på hvad jag visste vara osannt, misstänkte jag honom verkligen. — Det är så godt som en komedi, sade juristen Billiter ironiskt. Jag hoppas att ers värdigheter har den godheten att anteckna detta vittnes uppgifter. Hvad hon säger är högst utomordentligt, högst otroligt, fortfor han i det han såg sig om åt alla håll på de hoppackade åhö rarna; i min tanka är det i högsta grad misstänkt. Först meddelar hon en ammsaga om kärleksfraser, som hon skall ha hört vexlas mellan mr Carlton och hans patient, till hvilken han kallats endast i egenskap af läkare, och sedar förtäljer hon den lika otroliga historien om flaskorna Hvarför skulle just hon ha suttit den första qvällen mörkret i mrs Cranes sängkammare? — hvarför skulle just hon ha smugit uppför trappan den andra natten också sen det var mörkt, just under de få minuter, di mr Carlton var der. Detta sidospel bland flaskorna, som hon säger sig ha bevittnat, förekommer mig endast lik andra taskspelerier. Hur kom det sig, ifall hon kom upl dit, att icke värdinnan i huset, mrs Gould, eller sköterskar Pepperfly sågo henne. De — — Jag ber om ursäkt att jag afbryter er, sir, sad