Göteborgsposten – 13 januari 1865, sida 1

Judith. De sutto begge och åto qvällsvard i köket; jag såg dem när jag gick förbi. Jag har redan sagt det. — Iåt mig tala ut, snäste juristen Billiter. Jag säger, tillade han vänd mot domstolen, att detta vittnes berättelse är orimlig och i yttersta grad misstänkt; den måsto förekomma hvarje oförvilladt omdöme mycket lik en dikt, en historia, hopspunnen för att vända misstankan från henne sjelf. Det återstår att finna huruvida hon icke sjelf var den som blandat gift i drycken — ifall det blandats deri efteråt — och som nu söker att vältra skulden på en annan. Haf den godheten att besvara en fråga, vittne: om ni såg mr Carlton göra allt hvad ni nu påstått om honom, hvarför uppgaf ni icke då det genast, då saken förchades? — Jag har redan sagt, svarado Judith något upprörd; derför att jag fruktade, att man inte skulle tro mig. Jag var rädd, att det skulle besvaras så som ni nu besvarar det, sir. Jag var rädd att misstankan skulle vändas mot mig, såsom ni nu söker vända den. — Ni var rädd, att ert obestyrkta intyg icke skulle kunna uppväga mr Carlton, sade en af magistratspersonerna, — Ja, sir, jag misstänkte inte mr Carlton riktigt förrän efter förhöret, och jag tyckte, att det var obehagligt att tala då när jag inte talat förut; man skulle fråga mig hvarför jag tegat med hvad jag visste. Dessutom var jag aldrig riktigt säker på att han gjort det; det förekom mig så omöjligt att tro det. — Och fast ni erkänner det, tar ni er för att påstå