Göteborgsposten – 13 januari 1865, sida 1

;ågon röra sig i rummet, var jag rädd att det var mrs lrane — som jag redan sagt er — och jag såg in och änkte på hur oförsigtigt hon betedde sig. Jag visste inte, utt någon annan an mrs Crane var ofvanpå; jag hade ingen ming om att mr Carlton var der. Men när jag tittade in såg jag, att det var mr Carlton, och jag såg honom göra hvad jag har talt om för er. Det tycktes gå för sig på ett ögonblick, och han kom ut innan jag hann komma derifrån. — Hvarför sade ni inte hvem ni var, när hau frågade er, i stället för att gå bort? — Jag får säga också om detta, att jag gjorde det utan någon elak afsigt, svarade vittnet. Det förekom mig som om jag stått på lur och sett hvad som inte angick mig, och jag ville inte, att mr Carlton skulle veta, att jag varit der. Jag försäkrar att jag inte gjorde det af någon annan orsak. Jag har ofta sedan, då menniskor talat om och misstänkt mannen på trappan, önskat, att jag hade visat mig. — Vill ni söka inbilla oss, att ni kunde gå uppför trappan och in i skrubben, utan att mr Carlton hörde er? — Ja, det gjorde jag visst, jag hade på mig mina sjukrumstofflor, som voro helt och hållet yllna, det vill säga sulorna voro af ylle liksom det öfriga. — Vittne, misstänkte ni, att mr Carlton blandade något skadligt i medikamentet? frågade en af magistratspersonerna. — Nej, sir, det föll mig inte in. Jag kom ej att tänka på att något orätt skett förrän morgonen derefter,