Göteborgsposten – 13 januari 1865, sida 1

iskt begås af tullen, ännu äro osantliga. De underordnade tjenstemännen i tullen voro nemigen förut, synes det, så öfverens om att beIraga staten på dess inkomster, att dessa vaor blifvit förvandlade till ett system, hvilket, rots upprepade omflyttningar, det hittills vait omöjligt att utrota. De nya tjenstemännen Hefvo korrumperade af de äldre, hvilka inviga lem i de mysterier som tillhöra deras hemiga sällskap, och derigenom har de mera uppsattes vaksamhet blifvit alltjemt gäckad. Reseringen har här att göra med samma hemiga sammanhållningsanda, hvilken skapade Camorraförbundet och hvilken kutvades endast senom ett användande af våld som här ej kan begagnas. Men om olagliga afgifter ännu fordras i tullhuset för att en resandes effekter skola gå fria från besigtning, så skall man ej kunna undgå att finna en ofantligt stor förändring till ett bättre, då man åker vidare till sitt hotell utan att en enda gång höra ljuden af ett efterhängset tiggeri. Hvart ha de då tagit vägen alla dessa myriader af högljudda varelser, som lågo på lur för att påkalla ens barmhertighet, alla dessa hopar af förbundna skurkar, som angrepo en i hvarje gathörn, och hängde sig fast vid ens steg, hvarthän man gick? Historien om deras försvinnande är verkligen egen nog, ty den ådagalägger allt det goda som kan härfiyta från en ensam persons initiativ, då han beslutsamt företager sig att undanrödja ett ofantligt ondt, utan att dock vid utgångspunkten ha annat att röra sig med än fast vilja och kännedom af den angelägenhet han har för händer. Det finnes ej en stad i verlden som kan erbjuda nationalekonomen mera slående bevis på allt det onda, som härflyter ur en missriktad barmhertighet, än just Neapel. I det fordom ohejdade tiggeriets gyllene hufvudstad äro de olika barmhertighetsinrättningarne försedda med den årliga inkomsten at 34 millioner francs (24 millioner rdr), och den praktiska fördel man vann af så oerhörda tonder var den, att Neapel begåfvades med 13,000 tiggare ex professo. Detta enligt hvad polisens statistik uppgaf i September 1861, då man började vidtaga åtgärder för att sätta allt i en bättre ordning. Nämnde barmhertighetsinrättningar äro oberoende af regeringen i afseende på sin husbållning och förvaltning, churu de erhålla dess stadfästelse och deras direktörer mer eller mindre direkte utnämnas af densamma. Den förnämsta bland stittelserna är det ofantligt stora Albergo dei Poveri, ett etablissement af verkligen gigantiska proportioner och framkalladt af Carl III:s råa frikostighet — en byggnad hvilken skulle kunna kallas tattighusens Escurial — med en årlig inkomst af 1,200,000 francs, törsedt med sju filialfattighus och som, ifall det sköttes riktigt, kunde ännu mera förstoras. Om ett sotörvilladt förstånd hade ansträngt alla sina kratter för att lemna ett prof på hvad en olycksbringande barmhertighet kan åstadkomma, skulle kanske Albergo dei Poveri ha blifvit resultatet — en byggnad, som genom sitt reglemente stod öppen för en hvar som kände sig för lat att arbeta och i hvilken han utan motsägelse och utan knussel kunde bo, äta och kläda sig intill sina dagars ända. Ingen af dess gäster hade att göra mera än att uttaga sitt dagliga anslag. I den neapolitanska jorden ha alltid missbruk spridt sig likt en löpeld. Det är derföre ej förvånande att de i ett etablissement, så väl afsedt för att understödja deras tillväxt, hastigt skulle intränga i hvarje vrå, så att Albergo dei Poveri blet betraktadt som en håla för röfveri i stor skala och att en funktionär som stod i förbindelse med detsamma blef betraktad af folket som synonym med en tjuf. Att detaljera de misslpruk som blefvo herrskande i detta hus skulle —— ÖL TURE