Göteborgsposten – 11 januari 1865, sida 1

ers nåd, han dog en naturlig död med sitt dåliga knä likt ett lam. Det är hans olyckliga mor. — Är hon död? flämtade Laura i det ännu förfärligare tankar uppstego i hennes själ. Hon — qvinnan! — Inte hon, sade mrs Pepperfly, pekande bakom sig för att utmärka det hall, hvaråt Tuppers hus låg. Hon var inte hans mor, när allt kom omkring. Det var den — — Icke hans mor! afbröt lady Laura, och hon fattade ögonblickligen allt det orimliga i sin fordna svartsjuka, alldeles som hon gjort för en stund sedan. — Nej, inte mer än jag är det, sade mrs Pepperfly. Det var den andra stackarn, som jag sjelf skötte, hon, som dödades genom blåsyra vid Palace Street, och det påstås verkligen, at det var mr Carlton som hällde i den. Och hon hette — ack, det är fasligt synd om er, mylady, och era systrar! — Hvad hette hon? frågade Laura med bleka läppar. — Inte mrs Crane alls, mylady, utan Clarice Chesney. Det vill säga mrs Carlton, ty det påstäs att hon var hans hustru. Lady Laura sjönk vanmäktig, isad af fasa, på en stol. Mrs Pepperfly, som för egen del ej var besvärad af synnerlig känslighet och som trodde, att inte heller andra voro det, och som kunde tala för tio, om hon kom i gång, fortfor : — Folk talar om ödets finger och annat sådant der obegripligt, men om ödet inte haft sitt finger med i den här historien, så har den aldrig haft den i någon. Alt har kommit i dagen genom ett bref, mylady, ett bref till